”Vi var inte något bra parti i opposition, det får vi erkänna”. På valaftonen var lantrådet Veronica Thörnroos både naket ärlig och konkret i sin självkritik i Ålandstidningens direktsändning. Hennes analys av var Centern befann sig efter sin valvinst för fyra år sedan var träffande, kanske inte så mycket som analys av just C, utan som en beskrivning av hur det politiska landskapet såg ut där och då.
Skyttegravarna var djupt grävda, klyftorna mellan framför allt Centern och Liberalerna stora. Det var aldrig något egentligt snack om att de två största partierna skulle göra gemensam sak i landskapsregeringen då. Trots att Centern gjort ett succéval och Liberalerna, till skillnad från sina forna regeringskollegor i S och MSÅ, klarat sig bra.
Klyftorna gjorde allt samarbete omöjligt.
Åter till nuet. Det faktum att Veronica Thörnroos, förvisso i vetskapen att hennes parti snart skulle konstateras förlora regeringsinitiativet, gjorde detta konstaterande om Centerns dåvarande inställning säger en hel del om var vi är i dag.
Likaså har flera enskilda tillfällen under valrörelsen bildat en helhet där utsträckta händer talar ett tydligt språk om en vilja att hitta en stabil regeringslösning i mitten av det politiska spektrat. Inte minst i några av de mest infekterade frågorna tycks viljan att hitta en medelväg som flera kan vandra vara stor.
Liberalerna har tonat ned argumentationen kring kommunfrågan. I Ålandstidningens valdebatt lade blivande lantrådet Katrin Sjögren hellre tonvikten på en kriskommunlag än en kommunreform. Den inställningen syns också i det batteri av 30 frågor som Liberalerna ställt till de andra partierna som grund för regeringssamtalen. Där efterfrågas först om kriskommunlagen, och först på tredje plats en ytterst öppen fråga om hur partierna ser på större kommunala enheter.
Även Centern har tagit steg, men i en annan tidigare mycket het fråga – tunneln. Visserligen finns en tunnel till Föglö med i Centerns valprogram, men knappt en enda Centerpartist har nämnt projektet under valrörelsen. Tunneln har blivit en ickefråga på ett par månader, och det kommer att göra samtalen om skärgårdstrafikens framtid enklare för de blivande regeringspartierna.
Likaså har Centerns (och för all del Moderaternas) tvära vändning kring den kritiserade färjan Mergus – där Obundne infrastrukturministern Christian Wikström särdeles oömt slängts under bussen av sina regeringskollegor – öppnat för nya planer i skärgårdstrafiken.
Dessa tydliga frierier mellan Lib och C talar ett tydligt språk om att de båda stora partierna i åländsk politik har som mål att hitta en gemenskap under de kommande fyra åren. Om det sedan blir med Moderater eller Socialdemokrater lär tiden utvisa (både Lib och C har med all önskvärd tydlighet visat att Ob inte är ett verkligt alternativ och HI är för små, så det står mellan de två tidigare nämnda).
Men, som både Katrin Sjögren gång efter annan påpekar – och många andra inblandade konstaterar – så lär regeringsbildandet ta sin tid även om de deltagande partierna kan slås fast relativt tidigt. Anledningen är att Liberalerna vill ha ett mycket tydligt regeringsprogram.
Man har lärt sig av regeringen Thörnroos misstag att skriva ett osedvanligt luddigt regeringsprogram som dessutom innehöll en reservation (MSÅ om elhybriden). Nu vill Katrin Sjögren att papperen ska vara klara, linjen tydlig och att alla inblandade ska veta vad hennes nya regering ämnar göra under mandatperioden.
Det är ett mycket bra mål, bara det uppnås.
Den kanske allra svåraste frågan under mandatperioden blir ekonomin, och det är en av få frågor av de 30 som Liberalerna ställer där man tydligt pekar ut en riktning. En budget i balans till 2030 är målet. En gnutta försiktigt, kan tyckas, men också i det kan man skönja en utsträckt hand till Centern. För det var ju just 2030 som dåvarande C-finansministern Torbjörn Eliasson lade fram som året då den åländska ekonomin skulle gå jämnt upp.
Ni ser, det finns utsträckta händer att hitta lite var stans i åländsk politik. Händer som skvallrar om att vi är nära ett giftermål mellan samma åländska politiks stora motståndare.
Jonas Bladh
tel: 266 38
