Pensionärerna protesterar, så även på Åland, men få verkar lyssna. Eller är det kanske så att våra politiker inte förstår då kunskapen om skatter och avdrag verkar vara mycket svag bland våra beslutsfattare. Att så är fallet framkom under lagtingets långdragna debatt om slopandet av sjukkostnadsavdraget där uttrycket ”komplicerat” förekom ofta.
Vad som däremot inte är komplicerat är det faktum att pensionärer betalar mycket högre skatt på sin pension än löntagare på sin lön. Med hjälp av skatteprocenträknaren på Skatteförvaltningens webbsida går det enkelt att räkna fram skillnaden i skatt mellan pensionsinkomst och löneinkomst.
I exemplet utgår vi från en pensionär, född 1955 och en löntagare, född 1965, bosatta i Mariehamn och som tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan. Båda är ensamstående, utan barn, skuldfria och utan särskilda avdrag i beskattningen.
I uträkningen har alla avdrag som skattemyndigheten gör automatiskt beaktats.
Med en årsinkomst på 30.000 euro betalar pensionären 19,5 procent i skatt – eller för hela året efter automatiska avdrag 5.745 euro – medan löntagaren endast betalar 8 procent eller 2.338 euro. Pensionären betalar alltså 3.407 euro mer i skatt.
Höjer vi inkomsten till 40.000 euro per år betalar pensionären 25 procent i skatt – eller efter automatiska avdrag 9.813 euro – medan löntagaren betalar 14 procent eller 5.554 euro. Skillnaden är 4.259 euro.
Från politiskt håll motiveras den tuffare beskattningen på pension bland annat med att pensionärer inte längre betalar pensionsavgift och har större behov av offentlig vård och omsorg. Någon större hänsyn tas inte till att den här gruppen medborgare faktiskt erlagt skatt och pensionsavgift under hela sitt arbetsliv och på så sätt redan fullgjort sitt samhällskontrakt för en trygg och dräglig ålderdom. Att då ”straffas” med en hutlöst hög skatt på sin surt förvärvade pension känns både orättvist och otacksamt.
Pensionärerna kan inte bära det största ansvaret för den demografiska utvecklingen där den arbetsföra befolkningen minskar medan antalet äldre ökar. Det brukar beskrivas som att ”allt färre ska försörja allt fler”. Det ger intryck av att pensionärerna är en ekonomisk belastning som lever på andras pengar. Sjunkande födelsetal och misskötta samhällsfinanser är ett politiskt problem, som inte bör lämpas över på pensionstagarna som grupp.
De som haft råd att under sitt yrkesverksamma liv lägga undan pengar på privata pensionsförsäkringar får sig också en käftsmäll. Att pensionspremierna under arbetslivet varit avdragsgilla i beskattningen motsvarar inte på långt när den skatt som erläggs då pensionen betalas ut. Att betala skatt på avkastning (vinst) av insatt kapital vore mer skäligt än att tvingas skatta för hela beloppet.
De allra flesta åländska pensionärerna har så pass låg pension att den absoluta merparten av skatten utgör kommunalskatt, vilken Åland bestämmer över. Det innebär att regering och lagting har verktygen att sänka skattetrycket på pensionärerna, om den politiska viljan finns. Enklast görs det genom en rejäl höjning av pensionsinkomstavdraget i kommunalbeskattningen. För att inte kommunerna ska drabbas ekonomiskt bör i så fall det höjda avdraget villkoras med att landskapet fullt ut kompenserar kommunerna för skattebortfallet.
Genom att ge pensionärerna mer i plånboken stärks köpkraften, vilket ökar konsumtionen och därmed statens momsintäkter. Även näringslivet gynnas som i sin tur säkerställer/ökar antalet arbetstillfällen. I slutändan kanske samhället rent av går på plus.
Ove Andersson
