Frågan aktualiserades i början av augusti då Ålandstidningen rapporterade om att en bilägare fick kalla handen av polisen då han ville anmäla att hans bil blivit rejält påkörd då den stod parkerad i Mariehamns centrum.
Polisen lät meddela att den här typen av olyckor inte längre utreds eftersom de enligt den nya åländska vägtrafiklagen betecknas som ”trafikförseelse”, alltså en mycket lindrig form av oaktsamhet i trafiken som endast renderar i en ”administrativ avgift” på 20–200 euro. Om polisen, utan att lyfta ett finger, får tag i smitaren.
För att det ska anses som ett brott, enligt den nya trafikbrottslagen, krävs att det minst handlar om äventyrande av någon annans säkerhet och/eller orsakar personskada samt sker uppsåtligen eller av oaktsamhet. Lagen tar ingen hänsyn till att den drabbade bilägaren får betala hela notan för reparationen själv, ifall inte det skadade fordonet har en tilläggsförsäkring.
För att det ska handla om skadegörelse måste bilen ha skadats på annat sätt än av ett fordon, till exempel att någon medvetet eller av oaktsamhet repat lacken, sparkat eller slagit på bilen så att det uppstått skador, skurit sönder däcken och så vidare. Om en bil används som tillhygge mot en annan bil är det i de allra flesta fall trafikförsäkringen som gäller.
Av förarbetena till ändringen av den åländska vägtrafiklagen nämns inte smitningsskador på fordon, än mindre vilka ekonomiska konsekvenser det kan få för den drabbade. I stället kretsar resonemanget kring att skapa en enhetlig lagstiftning inom trafikområdet, där mindre trafikförseelser överförs från trafikbrottslagen till vägtrafiklagen.
Det handlar också om att den åländska polisen ska kunna nyttja den finska polisens it-system. I Finland gjordes motsvarande lagrevision inom trafikområdet redan 2020, vilket skapat problem och merarbete för polisen på Åland. Genom att följa riket sparar landskapet pengar på att slippa utveckla egna it-system anpassade för åländsk lagstiftning.
En extra bonus är att alla intäkter från ”trafikförseelseavgiften” tillfaller Åland eftersom det är en administrativ avgift och inte en straffrättslig påföljd som böter. Polisen uppskattar att detta tillför den åländska kassan 50.000 euro per år. Fördelarna överväger nackdelarna, resonerar våra lagstiftare. ”Syftet har varit att minska byråkratin och öka trafikanternas eget ansvarstagande i trafiken”.
På den åländska polisens webbsida sägs heller inget om smitningsolyckor: ”En konsekvens av att trafikförseelse avkriminaliseras är att polisen inte längre kommer att utreda lindriga trafikolyckor där endast mindre materiella värden påverkats. Exempel på sådana händelser kan vara påkörning bakifrån i låg hastighet, eller mycket lindriga plåtkrockar på parkeringsplatser. Polisens uppgift är att utreda brott. I och med att trafikförseelse inte längre utgör ett brott har polisen inte befogenhet att bedriva förundersökning i dessa fall.”
Vad som utgör ”mindre materiella värden” är oklart och väldigt subjektivt. Att oförskyllt tvingas lägga ut 500, 1.000 eller 2.000 euro på reparationer till följd av en smitningsskada kan vara en oöverstiglig kostnad att ens ha råd med bil. En klassfråga. Tänkte våra beslutsfattare på det?
Ove Andersson
