Kastelholmssamtalen, Ålands fredsinstituts allt tyngre årliga högtidlighållande av den åländska demilitariseringen och fredstanken, blev mer än väntat aktuell i år. I skuggan av Putins vansinneskrig i Ukraina var temarubriken för samtalen utmanande. ”Genombrott eller sammanbrott? Om förtroendeskapande och nedrustning i dag”, löd frågeställningen panelisterna diskuterade utifrån.
Och frågan är om Ukrainakriget kommer leda till ett genombrott eller ett sammanbrott. Dessvärre tycks det som att det är två ickedemokratiska länder som har svaret i sina händer.
Ryssland, eller kanske snarare Vladimir Putin, har eskalerat situationen bortom ”bara” en invasion. Genom att öppet hota med kärnvapen, och många gånger söka narrativet att Ryssland är landet som är under attack och är hotat, har Putin flyttat gränsen för vad som hittills ansetts vara bortom rim och reson också när stormakterna fäktas.
Doktor Tarja Cronberg, tidigare partiledare och minister för de Gröna i Finland och numer forskare vid Sipri, kom inte med några trösterika förklaringar till det ryska beteendet. Hon berättade att Ryssland har en doktrin som säger att landet kan vara först med att använda kärnvapen om landet är hotat eller om man anser att användandet av dem kan eskalera en konflikt. Som den i Ukraina.
Mot den bakgrunden blir det ryska historieberättandet under de senaste månaderna begripligt. Att bygga upp en ”sanningsbuffert” för att på så sätt kunna motivera sina åtgärder är inget nytt, men att göra det för att potentiellt använda kärnvapen är det.
Mikael Wigell, forskningsdirektör vid Utrikespolitiska institutet i Finland, talade om den andra nationen med framtiden i sin hand – Kina. Han menade att Kinas val i konflikten, om man backar upp Ryssland eller väljer att stå neutrala, kommer att avgöra om vi får ett globalt kallt krig eller inte.
Kina lockas av Rysslands råvaror och möjligheten till att näst intill få Ryssland som en vasallstat då landet rämnar under effekterna av de internationella sanktionerna. Ett sådant nära förhållande, med Kina som dominant part, skulle göra Kina starkt. Å andra sidan skulle det också med största säkerhet innebära att Kina straffas med sanktioner liknande de som i dag finns mot Ryssland och Belarus. Och det vore inte bra för ett land vars framgång i mycket byggs på ekonomi och inte militär makt.
Om Kina däremot väljer att stå neutrala i konflikten kan man vinna både internationell credd, men också politiska fördelar. För att göra detta lär Kina kräva något av väst, av USA. Mardrömmen för Joe Biden vore att detta något är Taiwan.
Huruvida vi står inför ett genombrott, där Ryssland förlorar och Kina visar globalt ansvar, eller ett sammanbrott och ett globalt kallt krig, återstår således att se.
Den andra meningen i temabeskrivningen lär däremot få vänta på att bli uppfylld. De flesta länder upprustar för närvarande under mer eller mindre direkta hot från Kreml. Som sades i paneldiskussionerna under Kastelholmssamtalen skulle andra länder kunna säga att man väljer att inte upprusta, att inte riskera att eskalera konflikten. Men, som Sveriges tidigare statsminister Stefan Löfven konstaterade, så vore det ett brott mot det uppdrag som regeringarna har: att försvara sina länder och sina medborgare.
Att vända andra kinden till är utopin i krishantering, men när det står en antidemokratisk, makthungrig och totalt oberäknelig despot på andra sidan i konflikten är det enda valet att avskräcka genom att bygga muskler.
Förhoppningsvis kommer nedrustnings- och fredsrörelsen att få se sina mål uppfyllda en dag, men så länge despoter som Vladimir Putin styr över enorma arsenaler omöjliggör de nedrustning.
Jonas Bladh
tel: 266 38
