Efter en fyra timmar lång debatt (eller diskussion, om man lyssnar till finansminister Torbjörn Eliassons (C) tolkning) konstaterades att lagtinget antecknar landskapsregeringens (LR) meddelande om vilka projekt som ligger till grund för ansökan om pengar från återhämtningsfonden. Totalt finns 12 miljoner dedikerade till åländska återhämtnings- och hållbarhetsprojekt.

Vad gör detta anmärkningsvärt? Jo, sättet det gjordes på, bristen på idéer och den uppenbara bristen i hur landskapsregeringen lyckas organisera sitt arbete.

Vi börjar med idéerna. EU:s återhämtningsfond omfattar hiskliga 750 miljarder euro som ska fördelas mellan medlemsländerna. Av dessa får Finland, som klarat covidkrisen förhållandevis väl, 2,2 miljarder. Åland får, efter landskapsregeringens lyckade förhandling med regeringen i Helsingfors, medel motsvarande Ålands befolkningsandel, 12,6 miljoner.

Men för att Åland och Finland ska få dessa pengar måste man skicka in en ansökan med specificerade projekt. Dessa ska sedan godkännas av EU-kommissionen.

Landskapsregeringen har sammanställt ett förslag med fyra projektområden för vilka man ämnar äska pengar. Det handlar om utredningspengar till havsbaserad vindkraft och solcellssatsning, medel till högskolan, finansiering för det nya vårdinformationssystemet, VIS, inom ÅHS och till en satsning på att elektrifiera trafiken på Åland.

Bra satsningar allihop. Men knappast nya. Och knappast något som kommer att leda till en snabb återhämtning för den sargade åländska ekonomin.

I lagtingets debatt återkom regeringsföreträdarna gång på gång till att man haft alldeles för lite tid. Det var därför man hade funnit det bäst att damma av redan befintliga projekt som grund för pengaäskandet.

En rimlig strategi, för all del, men också en strategi som pekar på återkommande problem med landskapsregeringens arbete.

Projekten som sådana är gedigna, hållbara och viktiga projekt. Sådana som antingen måste genomföras (VIS), är bra om de genomförs (elfordonssatsning, högskolan, solceller) eller potentiellt samhällsomvälvande (havsbaserad vindkraft).

Men de är inte nya. VIS har, som exempel, förberetts i flera år.

De leder inte heller till någon direkt återhämtning, ökade skatteintäkter eller fler jobb.

Bilden blir att LR står utan idéer. En framtidsinriktad regering borde haft nya viktiga projekt i byrålådan att dra fram i brådrasket. I stället putsade man upp projekt som i vissa fall redan har budgeterats.

Det känns initiativlöst.

Sedan detta ständiga ursäktande vad gäller tid. Ja, pandemin och den ytterst allvarliga situation som landskapet stått och står inför ställer krav likt ingen annan tid på LR. De ledande tjänstemännen har också under mycket lång tid slitit oerhört för att skapa bästa möjliga förutsättningar för landskapet.

Men. Den nu sittande landskapsregeringen är den största vi sett, maximala åtta ministrar lantrådet inräknat. I landskapsregeringens förvaltning finns också över 250 tjänster, långt fler om man räknar in övriga myndigheter och bolag som står under LR.

Om inte detta räcker för att skapa underlag till beslut också i ansträngda tider tyder det på att ledarskapet inom landskapsregeringen brister. Att man inte lyckas utnyttja resurserna på bästa sätt, eller att det finns moment i arbetsordningen som gör att arbetet stannar upp. Hur ser delegering och arbetsuppdelning ut? Ligger det väldigt mycket på vissa bord torde andra ha mer tid och kunna rycka in.

En regeringen kan inte gång efter annan skylla på att tiden inte räcker till. Då får man lösa problemen så att arbetet kan flyta smidigare och resultatet kan bli bättre. Det är regeringens uppdrag.

Det är också märkligt att man, i den pressade, på gränsen till olidliga, situation som LR målar upp i lagtinget inte tar hjälp av lagtingsledamöterna. Det sitter mycket kompetens i bänkarna – använd den.

Förhoppningsvis får både regering och tjänstemän en välförtjänt vila under helgerna. Men när arbetet återupptas bör man fundera på hur det kan skötas smidigare.

Att skylla på att man inte har tid fungerar inte hur länge som helst.