Vid förra veckans möte mellan EU:s utrikesministrar varnade flera länder för en kommande flyktingvåg från Afghanistan. Samtidigt aviserades en vilja bland ett flertal politiska ledare att Europa ska agera proaktivt för att undvika en ström av flyktingar likt den som Europa upplevde 2015. Bland annat talar många politiker om att betala grannländerna till Afghanistan för att upprätta flyktingläger – att hjälpa på plats är den nya given.
Således är det en helt annan politisk verklighet som råder 2021 än 2015, när bland annat den dåvarande svenske statsministern Fredrik Reinfeldt vädjade till det svenska folket om tålamod, om att öppna sina hjärtan för att se människor med hot mot det egna livet söka skydd i Sverige.
Sverige var 2015 inte ensamt om att föra den typen av politik. En stark förespråkare var den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Sex år senare ställer sig Angela Merkel tillsammans med den franska presidenten Emmanuel Macron på en linje som ter sig annorlunda än tidigare. Nu talar man om vikten av att motverka en flyktingström från Afghanistan till Europa snarare än att ta emot fler flyktingar.
Att vi i dag ser ledare byta linje i frågan är inte förvånande. 2015 trodde många att en mer liberal flyktingpolitik skulle motverka de nationalistiska partiernas framfart i Europa. Så blev inte fallet.
Dessutom ledde den omfattande flykten till Europa till stora sociala och ekonomiska utmaningar. Utmaningar som har sin grund i att man inte kunde hjälpa flyktingarna med att hitta sin plats i sitt nya hemland när de väl anlände till Europa. Det fanns bland annat stora brister i möjligheten till boende och utbildning för de nyanlända. För många nyanlända ledde det till ett utanförskap som många europeiska länder ännu brottas med.
Även på Åland har många av de åländska politikerna i dag en mer återhållsam linje till flyktingmottagande. Exemplet Sverige skrämmer och även om Sveriges förda flyktingpolitik är långt i från den åländska vardagen så ser många åländska kommunpolitiker det som viktigt att vi säkrar kapaciteten i integrationsarbetet innan vi tar emot nya flyktingar.
Att Åland ska ta emot flyktingar är dock ett faktum, något som inte gjorts sedan 2018. Bland annat har Mariehamns stadsfullmäktige redan innan krisens uppkomst beslutat att under hösten 2021 ta emot tio kvotflyktingar. Hur övriga kommuner ställer sig till att ta emot kvotflyktingar är däremot ännu oklart.
Det är inte längre lika lätt att ta sig till Europa som det var 2015. Flyktingvågen som vi såg för sex år sedan kommer troligtvis inte heller att bli av samma dignitet som då. Det är helt enkelt helt andra regler som gäller.
Däremot måste vi samtidigt vara på det klara med att det vi nu ser i Afghanistan kommer att påverka oss. Såväl ur ett säkerhetspolitiskt som ett mänskligt perspektiv. Vilken roll Åland tar och har i detta stora sammanhang återstår att se, men det är viktigt att det blir ett politiskt beslut som är i samklang med den allmänna opinionen. Erfarenheterna från Europa från 2015 och de efterkommande åren visar hur fel det kan bli om inte medborgarna och politikerna har en samsyn.
