Konsumentpriserna stiger nu märkbart. Den senaste månatliga mätningen visar att priserna steg med 4,5 procent på årsbasis i Finland i februari. Vad siffran för mars och påföljande månader kan tänkas bli återstår att se, men ingen blir väl förvånad om vi tvingas addera ytterligare ett par procentenheter.
Finland hör till länderna med jämförelsevis blygsam prisinflation. EU som helhet ståtade med en årlig inflationstakt om drygt sex procent i februari.
Som orsak till den prekära ekonomiska situationen nämns ofta Rysslands invasion av Ukraina. Den kommer säkerligen att få långtgående konsekvenser, men i det här sammanhanget behöver man komma ihåg att den första attacken av den konflikt som nu pågår ägde rum den 24 februari och de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland infördes i relativt sakta mak efter det.
De ekonomiska konsekvenserna av det rysk-ukrainska kriget bör därför framför allt läggas till listan på orosmoln, inte på förklaringarna av den illavarslande utvecklingen i februari.
Det finns ytterligare potentiella hotbilder. Konsumenternas förtroende rasade den här månaden, meddelade Statistikcentralen nyligen, ett tecken på en nära förestående nedgång i konsumtion. Producentpriserna steg med årliga 22 procent i februari, något som oundvikligen kommer att inverka negativt på hushållens köpkraft i längden.
All denna prisstegring och allmänna osäkerhet får nu politikerna att föreslå allehanda förmildrande åtgärder. På riksnivå talas det om en höjning av socialbidraget. Hufvudstadsbladets chefredaktör vill i en ledare se ännu mer långtgående åtgärder.
I Sverige har man redan agerat med kraft. Tidigare i vintras delades stöd ut till hushållen för de ökade uppvärmningskostnaderna. Upp till 2.000 kronor per månad och hushåll gjordes tillgängligt, så att de största bidragen gavs till de hushåll med högst förbrukning. Nu senast delas det ut pengar till bilägare för att uppväga för de ökade bränslekostnaderna som följt på sanktionerna mot Ryssland.
Storbritannien sänker skatter och höjer bidrag för att på motsvarande sätt stävja hushållens ökade utgifter. Även i USA har man redan i ett par år vidtagit åtgärder som närmast skulle kunna kategoriseras som helikopterpengar, det vill säga utdelning av reda pengar till medborgarna.
Att stöda hushållen vid plötsliga ekonomiska svängningar kan vid första anblicken verka rimligt. Men här är problemet med det resonemanget:
Stigande priser är inte bara en besvärande förändring i hushållens ekonomiska situation. Den så kallade prismekanismen fyller en fullständigt nödvändig funktion då den reglerar förhållandet mellan konsumenter och företag. Om priset stiger kan konsumenten avstå från köp, och företaget kan justera sitt utbud och sin prissättning.
Genom att ge stöd som motverkar effekten av prisförändringar saboteras den processen. Det är allt annat än ett teoretiskt problem. Tvärtom förlänger dylika stöd oundvikligen de underliggande problemen och försvårar övergången till normaltillstånd.
Man kunde kanske argumentera för att en stat som genom eget klanteri drivit upp priserna på enstaka varor och därmed satt medborgarna i en kinkig situation är skyldig att ersätta dem för det på något vis. Även ett sådant resonemang har vissa sympatiska drag, men faller på kanske det mest grundläggande kännetecknet för den demokratiska processen.
Det finns nämligen redan en åtgärd som befolkningen kan vidta för att straffa misshagligt agerande politiker: regelbundna val. Dessutom antyder resonemanget om ersättning en obehaglig syn på förhållandet befolkning-politiker, nämligen att den senare gruppen har ett betydligt bredare mandat att detaljstyra befolkningens liv än vad en borgerlig ledarsida som denna kan känna sig bekväm med.
I stället för att sätta energin på ängslig krishantering borde riksregeringen hellre diskutera mer långsiktiga åtgärder. Framför allt behöver en seriös diskussion föras om självförsörjning kontra importberoende när det gäller ekonomiska och samhälleliga kärnfunktioner.
Storbritanniens utrikesminister Liz Truss sade nyligen i en intervju att västvärlden länge prioriterat billiga varor framom frihet och säkerhet. Det har hon verkligen rätt i. Naiviteten gällande säkerhetspolitiska aspekter har stundtals varit extremt hög. Många har förblindats av låga priser och drömmen om konfliktlös frihandel.
För att ta bara ett uppenbart exempel som är särskilt aktuellt just nu: Trots att tillgången till olja upprepade gånger under de senaste årtiondena använts som ett ekonomiskt slagträ står nu många länder återigen handfallna inför de kraftigt ökade priserna.
Finland har förvisso haft den goda smaken att säkerställa sin energiproduktion genom att ta i bruk ett nytt kärnkraftverk, men det samma kan man inte säga om flera andra europeiska länder. Nu får exempelvis Tysklands befolkning betala dyrt för undermålig energiförsörjning och höga priser i och med sanktionerna mot Ryssland.
Politiker som tar nationell säkerhet på allvar bör premieras när det är dags att gå till valurnorna nästa gång. Det skulle bidra inte bara till territoriell trygghet utan även till stabilare priser och lägre inflation.
Henrik Herlin
