Jubileumskonserten är ett fint initiativ och ett utmärkt sätt att lyfta Åland 100. Men det gick fel när arrangörerna meddelade att biljetterna skulle hämtas ut från lagtinget klockan nio en fredag. I en handvändning hade man omöjliggjort för lands- och skärgårdsbor att få en chans att få biljetter, även många som jobbar stängdes ute. Arrangörerna gick förvisso senare ut med ytterligare information där man garanterade en viss andel biljetter till skärgårdsbor, men olyckan var redan skedd.
I tider av digitalisering var detta ett onödigt misstag. Hade biljetterna funnits tillgängliga digitalt hade aldrig den upplevda orättvisan fått fäste. Men kanske är denna incident bara är ett symtom på ett större problem. För vi lever i en tid där landsbygd och skärgård i takt med ökad centralisering lämnas åt sidan och många gånger glöms bort.
Av Ålands dryga 30.000 invånare bor 39 procent i Mariehamn, 54 procent på landsbygden och 7 procent i skärgården. Det är således betydligt fler som bor i de åländska landskommunerna än i Mariehamn. Ändå är det ofta Mariehamn som står i fokus för debatten.
Att det är så är i sig ingen överraskning. Åland har bara en riktig stad och det är där större delen av all service och utbud finns. Men det blir ibland fel att utgå från ett Mariehamnsperspektiv när det skulle behövas ett åländskt perspektiv.
Här har media, politiker, beslutsfattare och näringsliv ett stort ansvar. Ett ansvar att hela tiden hålla i minne att majoriteten av ålänningarna faktiskt inte bor i Mariehamn utan på den åländska landsbygden och i skärgården.
Vi har inte långa avstånd på Åland, men känslomässigt kan de upplevas vara långa. Den åländska landsbygden har de senaste åren, liksom stora delar av glesbygden i våra närområden, präglats av demografiska utmaningar i form av åldrande befolkning. Detta samtidigt som närservice i form av post, bank och butik sakta försvunnit från de enskilda kommunerna. En naturlig utveckling i en allt mer globaliserad och konkurrensutsatt värld, men efter sig lämnar det en känsla av utanförskap.
Kombinera detta med att det ofta finns en stereotyp syn på landsbygden så vidgas klyftan mellan stad och land ytterligare. Förvisso ingenting som är unikt för Åland, utan något som tyvärr återfinns i de flesta nordiska samhällen.
Samhällen förändras och i ett allt mer progressivt och centraliserat Europa finns det allt mindre utrymme för landsbygd. För även om många minoriteter har fått det lättare att göra sin röst hörd har de som bor på landsbygden fått det allt svårare. Dessutom avvisas landsbygdsbors och skärgårdsbors påpekanden många gånger som ett störande moment som lätt blåser över. Individerna och särskilda behov glöms bort och den levande landsbygd samt skärgård som faktiskt finns negligeras.
På Åland bor, som sagt, närmare 54 procent av ålänningarna på den åländska landsbygden och 7 procent i skärgården. Det är konstigt att inte det syns mer i den åländska debatten. Vi har alla en uppgift att bredda bilden av Åland, men inte minst behöver de åländska landskommunerna och dess invånare få en större plats i bygget av det åländska samhället. Det skulle hela Åland tjäna på.
Daniel Dahlén
