Landskapsregeringen (LR) föreslår att sjukdomskostnadsavdraget ska försvinna 2025. Ett avdrag som årligen nyttjas av runt en tredjedel av alla ålänningar och som hjälper många som befinner sig i ett utsatt läge med höga sjukdomskostnader.
Motiveringen till att avdraget ska slopas är att det är föråldrat och administrativt tungt. Finansminister Mats Perämaa (Lib) sade till Ålandstidningen i förra veckan att det i dagens digitala värld inte längre är ett fungerande sätt att bedriva socialpolitik på. Samtidigt ser verkligheten lite annorlunda ut för den enskilde och för många ålänningar betyder ett slopat sjukdomskostnadsavdrag en hel del mindre i plånboken.
I skrivande stund ska frågan om sjukdomskostnadsavdragets varande eller icke varande snart debatteras i lagtinget. Vi vet inte vilken väg debatten tar, men det råder inte någon som helst tvekan om att oppositionen vädrar morgonluft. För även om landskapsregeringen har meddelat att det kommer åtgärder som ska kompensera slopandet av avdraget så är det synnerligen otydligt hur denna kompensation ska utformas och inte minst vad den medför för den enskilde. Det har redan skapat förvirring och onödig, eller kanske berättigad, oro bland många ålänningar.
Att landskapsregeringen behöver minska kostnaderna råder det ingen tvekan om. Att sjukdomskostnadsavdraget skulle ses över var redan aviserat och kom inte över huvud taget som någon överraskning. Det som dock är överraskande är den bristande kommunikationen, och tidpunkten. För vilka andra reella nedskärningar har tagits fram i övrigt från landskapsregeringen? Hur vi än vrider och vänder på det så är det som synts utåt hittills främst nedskärningar som drabbar den enskilda.
Att enskilda drabbas när landskapets kistor sinar är föga förvånande, men att landskapsregeringen har svårt att dra ner på egen förvaltning är oroväckande. I stället fortsätter antalet anställda att öka inom det offentliga Åland och mycket av den vanliga förvaltningen tuffar på som vanligt. Varför ser vi inte fler nedskärningar som rör egen förvaltning innan aviserade nedskärningar som berör pensionärer med höga sjukdomskostnader, löntagare med låg inkomst och kroniska sjukdomar? Är det för att antalet anställda inom det offentliga nu blivit så många att en del politiker kanske inte vågar stöta sig med en sådan stor väljargrupp? Det handlar trots allt om 3.315 personer (2022), enligt Ålands statistik- och utredningsbryå. Det här är en gåta som står utan svar oavsett om man anser att nedskärningar behöver genomföras eller ej.
Debatten om det åländska sjukdomskostnadsavdraget lär fortsätta ett bra tag och det ska bli intressant att se vilka vägar den tar. Det ska även bli intressant att se hur de olika regeringspartierna kommunicerar samt vilka positioner de intar. Ett är dock säkert, oppositionen kunde inte ha fått en bättre present än vad de fick med detta slopande och det kommer regeringspartierna få höra under en lång tid framöver.
Daniel Dahlén
