Att Anton Nilsson skulle ta hem spelet på Åland var föga förvånande. Att han däremot skulle locka så många röster, över tusen, utanför Åland är intressant och visar på att det faktiskt är möjligt för en ålänning att även attrahera röster på annat håll.
Djupdyker vi ytterligare på det lokala planet är det intressant att notera att Anna-Maja Henriksson tog hem andra platsen på Åland. Detta trots att Henriksson, som Ålandsminister, inte plockade många pluspoäng när hon missade hörsamma Ålands behov under pandemin.
Att Henriksson trots detta tog en andra plats måste ses som ett djupt misslyckande för de åländska socialdemokraterna. Att socialdemokraternas lokala kandidat Jessy Eckerman inte lyckas komma tvåa är svagt. Samtidigt kan vi konstatera att det förefaller mycket troligt att många av de som vanligtvis röstar socialdemokratiskt på Åland denna gång lät sig lockas av Li Andersson från det finländska vänsterförbundet. Skvallrar detta månne någonting om tillståndet inom åländsk socialdemokrati – där striderna duggat tätt den senaste tiden?
Slutligen kan vi konstatera att HI:s strategi att öppet stöda Maria Ohisalo och inte ha en egen kandidat gav ett mycket blekt resultat. Detta då Ohisalo enbart lyckades samla ihop 207 röster.
På det nationella planet kan vi glädjas åt att Sannfinländarna backar rejält. Samtidigt ska man inte dra för stora slutsatser då det är tydligt att varken Sannfinländarna eller Sverigedemokraterna lyckats få sin kärnväljare till valurnorna.
Att många fortfarande tycker att valet till EU-parlamentet inte rör dem är inte bra ur ett demokratiskt perspektiv. Det måste ändras på och här har vi i media, men även politiker, en stor uppgift att fylla för att informera om vikten av att gå och rösta och även rapportera om vad som sker på EU-nivå – även mellan valen.
När vi ser vidare på det nationella planet är det tydligt, i såväl Finland som Sverige, att valet av toppkandidater är otroligt viktigt. Till exempel är det svårt att tro att varken Vänsterpartiet eller Vänsterförbundet hade gått så bra som de gick utan sina toppkandidater Jonas Sjöstedt och Li Andersson. Det är även tydligt att avsaknaden av riktigt starka namn i toppen gör det betydligt svårare för även statsbärande partier att ta ytterligare steg. Här kan till exempel de svenska moderaterna och svenska socialdemokraterna nämnas som exempel.
Runt om i Europa kommer valet dessutom ha stora implikationer på det nationella planet. För även om EU-parlamentet i stort inte ändrar rådande majoritet så har resultatet ställt till det rejält för många partier.
I Frankrike utlystes nyval som ett resultat av att Emmanuel Macrons parti Renaissance gjort ett katastrofval. Hur valet i Frankrike går senare i sommar påverkar oss mer än vad vi tror. Ponera att partiet Rassemblement National med partiordförande Jordan Bardella i spetsen vinner valet så får vi se ett Frankrike som är långt ifrån Macrons uttalade vilja om att stärka EU. Det ger effekter även hos oss på Åland.
Även i Tyskland hänger den socialdemokratiske förbundskanslern Olaf Scholz löst efter att CDU och Alternative für Deutchland rönt stora framgångar. Framgångar som dessutom visar på hur splittrat Tyskland fortfarande är mellan den östliga och den västliga landsdelen.
Slutligen kan vi konstatera att valdeltagandet på Åland var sämre än tidigare år. Med det sagt var det ändå högre än i Finland och vi hamnade på ett valdeltagande på 49 procent. Däremot är den åländska trenden tyvärr negativ och i de två senaste valen har andelen ålänningar som röstat bara minskat. Det är en problematisk utveckling, men samtidigt visar det kanske på att ålänningarnas intresse inte är att räkna med om inte Åland snart får den utlovade EU-parlamentsplatsen. Det tåls att fundera på. Inte minst hos Svenska folkpartiet som är direkt beroende av de åländska rösterna för att säkra ett svenskspråkigt mandat.
Daniel Dahlén
