Slutet av maj och början av juni har bjudit på mycket sport. Bland annat har vi kunnat njuta av VM i ishockey, Champions league finalen, Nations league och Stanley Cup.
För många är sport på tv väldigt viktig. Matcherna bjuder på underhållning, men även på passion och i viss mån verklighetsflykt. Det engagerar och är viktigt. Däremot blir det allt svårare att ta del av sport på tv. För i det gränslösa Europa tillåts upphovsrättsinnehavarna fortsättningsvis begränsa tillgången på sport på tv. Distributionen av innehållet begränsas stenhårt – med landsgränserna som utgångspunkt. Gränser som EU i andra fall aktivt arbetar för att osynliggöra.
Indelning av Europa utgående från nationsgränser är generellt sett inte tillåtet inom EU. Trots detta förekommer det frekvent och praktikaliteter anges som orsak till att flöden mellan medlemsländerna förhindras.
Inom EU hålls många fina tal om gränshinder, men i realiteten är det svårt att komma ifrån indelningen av marknader utgående från nationsgränser inom EU. Europas länder måste gör slag i saken och på allvar slopa de interna gränserna.
Likt Oden, som offrade sitt öga för att kunna se allt som händer i världen, bevakar upphovsrättsorganisationerna nationsgränserna och de gör allt i sin makt för att säkra de multiinternationella sportbolagens intäkter. Helt i strid med EU:s själva grundtanke.
Det hela har resulterat i att bland annat vi på Åland inte kan njuta av en Champions League - finalen på svenska eller har möjlighet att se vissa Nations League - matcher. I stället möts vi av svarta rutor. Trots att vi betalar för oss och upphovsrättsorganisationerna får betalt. Var annars i vårt samhälle är vi skyldiga att betala för något som vi sedan inte får konsumera?
Att hindra mig trots att jag betalar för tjänsten rimmar mycket illa och hör inte hemma i dagens Europa. Varken ur ett upphovsrättsperspektiv eller ur ett konsumenträttsperspektiv. Det är bara underligt att saken får fortgå.
Upphovsrättsorganisationerna fungerar många gånger som en stat i staten. Insynen är bristfällig och organisationerna är på ett flertal sätt i otakt med sin tid – både när det gäller tekniska lösningar som den fria rörligheten. Här måste våra politiker ingripa och sätta tydliga riktlinjer för ett mer integrerat Europa.
För det går att åtgärda. Inte minst kan vi ta lärdom av exemplet gällande de roamingavgifter som för bara några år sedan medförde stora avgifter för konsumenten. Avgifter som i dag helt försvunnit och gjort att vi kan konsumera telekomtjänster utan att bli ruinerade – trots att vi befinner oss på en strand i södra Europa.
EU handlar om fri rörlighet. Om EU verkligen vill vara nära medborgarna måste dylika arrangemang upphöra. För det är i det lilla som det stora definieras när det kommer till synen på EU. Begränsningar i tjänster och intrång i det som berör den vanliga människan skapar en helhetsbild av EU.
För bortom fina tal om fri rörlighet och den genuina övertygelsen om att EU som projekt lett till att vi har fred mellan EU:s medlemsländer måste EU bli mer personligt och stå närmare medborgarna. Det kan man enkelt göra genom att se till att man lyssnar mer på medborgarna i stället för de multiinternationella sportbolagens och upphovsrättsorganisationernas jakt efter mer pengar.
Daniel Dahlén
