Det förs en lågintensiv debatt om civil beredskap. Tidigare talman och nuvarande chefen för Landskapsalarmcentralen, Johan Ehn, har i omgångar aviserat frågan. Även räddningschefen vid Mariehamns räddningsverk, Karl Nordlund, har lyft frågan men samtidigt konstaterat att beredskapen är god. Till detta kan tillfogas att flera åländska nyckelpersoner under den senaste tiden deltagit i en säkerhetspolitisk utbildning för att säkerställa Ålands förmåga att klara större samhällsstörningar av olika slag. Så beredskapen torde vara god.
Samtidigt upplever många ålänningar att informationen till allmänheten är bristfällig. Förvisso anordnade landskapsregeringen nyligen ett informationstillfälle, men uppslutningen var liten. För det som efterfrågas är allmän information och inte fler diskussioner.
Region Gotland har, under föregående vecka, gått ut med tydlig information om hur regionen rustar för att säkerställa att de sårbarheter som finns i samhället inte ska leda till störningar under ansökan om Natomedlemskap. Det är ett bra initiativ, som dessutom är transparent utan att för den skull avslöja för mycket.
Oavsett Natoansökan eller inte mår ett samhälle bra av att vara förberett. Inte minst när vi lever i en värld där tillgång på till exempel el, vatten och internet är avgörande för att vi ska klara av det dagliga värvet. Oavsett om störningen beror på till exempel hybridkrig eller stormar.
På Gotland arbetar regionen aktivt med att säkerställa ö-drift i 90 dagar. Med det sagt säkrar man el- och vattenförsörjning, men även färjetrafiken till och från ön. Allt ska kunna upprätthållas i minst 90 dagar utan hjälp från externa resurser. Detta kompletteras sedan med en tydlig identifiering av kritiska varor för att därigenom bygga upp lager.
Därutöver har socialmedia utestängts från myndigheternas nätverk och antalet angreppsvägar minimeras gentemot IT-infrastruktur samt nät. Jobbar vi på Åland på samma sätt?
Hur vi arbetar med den civila beredskapen på Åland vet vi inte säkert. Ansvariga nyckelpersoner försäkrar att det finns en förberedelse och vi vet att det finns omfattande planer. Inte minst genom befolkningsskyddet. Däremot är det svårt att se att de åländska myndigheterna skulle ha vidtagit ytterligare åtgärder i och med Natoansökan.
Vi vet även att det finns brister i systemen då samordningen på ett övergripande plan lämnar en del att önska. Att vi har system som bygger på person och inte funktion. Men även att, som Karl Nordlund efterfrågat, en större samordning skulle behövas samt att landskapsregeringen som myndighet skulle behöva ta en mer övergripande roll i samordningen.
Trots eventuella brister i det åländska systemet kan vi vara säkra på att det finns kompetens samt att nyckelpersoner, myndighet samt företag är duktiga på att hitta lösningar när problem väl uppstår. Men även att vi ställer upp för varandra när saker och ting inträffar.
Det visar inte minst det lösningsfokuserade agerandet under Alfrida – där man arbetade snabbt, smidigt och målmedvetet.
Det skiljer sig mellan Gotland och Åland i hantering och öppenhet, men även i tradition och medvetenhet kring dylika frågeställningar. Inte minst genom att Åland ständigt arbetat med frågan medan den i Sverige gick ner på sparlåga efter Sovjetunionens kollaps.
Samtidigt finns det en efterfrågan bland den åländska allmänheten att få veta lite mer om vad som görs. Det är synd att allmänheten inte fått den informationen för genom att hjälpas åt kan vi höja den civila beredskapen, inte bara för en sådan samhällsomstörtande situation som ett krig utan även vid mindre störningar.
Det har vi alla lärt oss– inte minst efter att Alfrida drabbade våra öar.
