Inom Mariehamns stad bereds för tillfället direktiv för utförande av inflytande i kommunalförbund. Det kan låta byråkratiskt, men bakom texten gömmer sig en fråga som är synnerligen aktuell. För inom det offentliga Åland håller kommunalförbunden på att växa sig så stora att såväl demokrati som finansiering av kommunalförbunden utmanar hela den kommunala ekonomin samt självbestämmanderätten.
De åländska kommunerna kan avtala om att bilda frivilliga kommunalförbund för att sköta vissa kommunala uppgifter. Genom kommunalförbunden samordnar man resurser och sköter kommunala uppgifter för flera kommuner, men från en och samma organisation.
Bland åländska kommunalförbund kan vi till exempel nämna Södra Ålands utbildningsdistrikt som handhar grundskoleverksamheten för södra Ålands kommuner, men även Kommunernas Socialtjänst som ansvarar för delar av den åländska socialvården och Mise. Verksamhetskostnaderna för de sex kommunalförbunden uppgick sammanlagt till 31 miljoner euro år 2020.
I grund och botten är initiativen om samordning via kommunalförbunden en bra tanke. Samordning leder i teorin till effektivitet och samnyttjande av resurser. I verkligheten har det dock visat sig vara en modell som leder till dålig styrning, höga kostnader och demokratiunderskott. Samtidigt får de åländska kommunerna själva allt mindre att besluta om i form av budgetmedel – då en betydande andel av kommunernas medel numera går rakt in kommunalförbunden.
I omgångar har kommundirektörer och kommunala förtroendevalda ondgjort sig över de höga kostnaderna som uppvisas i kommunalförbunden. Bland annat lyfte Jomalas kommundirektör Christian Dreyer nyligen att styrningen av kommunalförbunden är svår och kostnaderna höga. Jomala kommuns kommunstyrelseordförande Jörgen Strand (MSÅ) har i omgångar ondgjort sig över organisationsmodellen genom att konstatera att 50 procent av Jomala kommuns kostnader numera beslutas av andra genom kommunalförbunden. Inte av kommunens förtroendevalda. Dessutom detaljstyrs och regleras de kommunala verksamheterna på en nivå som enbart gör saker strängare och dyrare som till exempel barnomorgslagen.
Borrar vi djupare i frågan ser vi även ett demokratiunderskott. För de förtroendevalda i kommunalförbunden sitter enbart på indirekt mandat. Detta då det inte sker några direktval till kommunalförbunden utan förtroendevalda utses av de enskilda kommunerna. Den demokratiska legitimiteten kan således ifrågasättas.
I grunden finns det även ett problem med styrningen. Kommunalförbunden lever sitt eget liv med egna förbundsstämmor och förbundsstyrelser. Visst kan man säga att kommunerna är med och bestämmer genom grundavtal och representanter, men ansvar är svårt att utkräva. För det är som man brukar säga: delat ansvar är inget ansvar.
De åländska kommunalförbunden är problematiska. Vissa politiker har sett dem som en möjlighet att samordna kommunala uppgifter utan att behöva slå ihop kommuner. Men i realiteten är kommunalförbunden från början en problematisk organisationsmodell och kostnader samt ineffektivitet kan i värsta fall slå rot utan att kommunerna kommer åt problematiken. Det krävs förändringar för att vi ska kunna få ordning på detta.
Ett förslag på förändring är att grundstrukturen ändras så att en kommun tar på sig ägaransvaret för att vi därigenom får en tydlighet i ansvarsutkrävandet. Vill man gå lite längre kan även kommunalförbunden ges beskattningsrätt och direkta val anordnas. Det är ett djärvare steg, men ger en transparens och ökade demokrati. Oavsett vad man väljer är alla förändringar inom det kommunala fältet svåra att genomföra, men låt oss börja med att se över grundavtal och kommunernas direktiv för styrning av kommunalförbunden. Det är en bra start för en mer effektiv förvaltning.
Daniel Dahlén
