Varje individ förtjänar att bedömas utifrån sin faktiska funktionsförmåga, och inte utgående från stelbent och godtycklig byråkrati. Det håller nog de allra flesta med om. Ändå har vi på Åland den här veckan kunnat läsa om 16-årige Oliver Westerlund, vars framtidsmöjligheter att jobba till sjöss grusats av Traficom på grund av en adhd-diagnos från när han var tio år gammal.
Det är nog få som ifrågasätter vikten av sjösäkerhet. Att arbeta till sjöss är krävande och det är rimligt att personer som inte klarar av arbetsbelastningen inte släpps ut på sjön. Men det är inte där problemet ligger i det här fallet.
Problemet är att Traficoms beslutsfattande framstår som inkonsekvent och godtyckligt när myndigheten inte kan redogöra för vilka faktiska kriterier som gäller när man bedömer arbetsförmågan hos en person med adhd.
Det är också anmärkningsvärt att myndigheten baserar sitt beslut på en diagnos från 2019, då Oliver var tio år gammal, trots att en sjöläkare nyligen bedömt honom som fullt kapabel för sjötjänst. Hur kan ett flera år gammalt utlåtande väga tyngre än ett nytt, och varför gör Traficom inte en ansträngning för att reda ut eventuella tvivel kring den senaste bedömningen? Det är inte rimligt att en diagnos, särskilt i så ung ålder, är en livslång dom över en persons arbetsförmåga.
I motiveringen till beslutet hävdar Traficom vidare att läkemedel kan ta slut om resor plötsligt blir längre och att arbetsförmågan måste vara tillräcklig även utan medicin. Men är det verkligen rimligt att bedöma en individs arbetsförmåga utifrån värsta tänkbara scenario när personen i fråga fungerar fullt ut med medicinering, både privat och i arbetet?
Vissa yrken och ansvarsroller måste utan vidare bedömas utgående från en sådan måttstock. En person med diabetes eller epilepsi kan inte vara pilot på ett flygplan med ansvar över flera hundra personer på tiotusen meters höjd, eftersom värsta tänkbara scenario är medvetslöshet och en fullskalig katastrof. Men ska samma måttstock gälla för en maskinist? Tveksamt, särskilt när beslutet baseras på en gammal diagnos och myndigheten inte kan svara på vilka kriterier som påverkar möjligheten för en person med adhd att arbeta till sjöss.
Traficoms bedömningsprocess framstår som godtycklig och tar inte tillräcklig hänsyn till individens aktuella situation eller förmåga. Detta kan leda till att personer som faktiskt fungerar bra med rätt stöd och medicinering utestängs från yrken där de skulle kunna bidra.
Den skapar också otrygghet för de unga som har adhd och andra diagnoser som inte nödvändigtvis påverkar deras arbetsförmåga. Att ungdomar som har kämpat för att bygga en framtid inom en viss bransch plötsligt får sina drömmar krossade på det här sättet skapar både frustration och osäkerhet, särskilt när det inte verkar finnas någon tydlig vägledning om vad som egentligen krävs för att godkännas.
När det sedan gäller adhd som tillstånd kan man konstatera att förekomsten av antalet diagnoser ökat avsevärt under de senaste decennierna. Sedan 2015 har antalet adhd-diagnoser hos pojkar i åldern 7-17 år i Finland ökat från knappt tre procent till nästan tio procent.
Det är en ganska stor grupp potentiella sjömän som godtyckligt riskerar att diskvalificeras från att arbeta på sjön.
I sammanhanget kan det också vara värt att påminna om att det inte var särskilt länge sedan barn som i dag skulle få en adhd-diagnos betraktades som ”svåra”, ”stökiga” eller ”problematiska” – ibland till och med som ”dåligt uppfostrade”. Det är knappast en vild gissning att en hel del av dessa ”problembarn” hamnat på sjön – och gjort det bra ifrån sig.
Kevin Eriksson
tel: 26 643
