Yttrandefrihet är inget självklart. Det är inte ett konstant fenomen, och det är inte lätt att ta ställning till dess gränser. Inom media gör vi det nästan varje dag. Vi bedömer insändare och debattartiklar, vi väger ord och uttalanden mot lagar och pressetiska regler.

De senaste årtiondet har avvägningarna blivit svårare i takt med att polariseringen i den politiska debatten lett till att allt mer extrema åsikter förts fram i offentligheten. Lägg därtill det som Donald Trumps tidigare rådgivare Kellyanne Conway kallade ”alternativa fakta”, vilket gör bedömningen av vad som är tillåtet än mer svårtytt.

Vid det republikanska partiets konvent sommaren 2016, då Donald Trump formellt utsågs till partiets presidentkandidat, formulerades en ny grund för den politiska diskussionen. Det var representanthusets tidigare talman, Newt Gingrich, som förklarade att fakta och känslor måste likställas. Han hävdade i en tv-intervju att antalet grova våldsbrott hade gått upp. Reportern rättade honom och förklarade att FBI:s siffror visade på det motsatta. Då förklarade Gingrich att eftersom hans väljare kände att våldsbrotten hade blivit fler så måste han agera utifrån det. Känslor gick före fakta i det politiska beslutsfattandet.

Detta att spela på, och hänvisa till, känslor har Donald Trump gjort till en paradgren under sin presidenttid.

Trumps uttalanden före, under och efter stormningen av Kapitolium utgör grunden för varför Facebook, Twitter, Instagram och en rad andra sociala medier stängt av presidentens konton. Hans uppviglande agitation gentemot de folkvalda kongressledamöterna måste få sitt rättsliga efterspel, och det är inte svårt att hålla med i besluten att begränsa Trumps möjligheter till mer uppvigling i ett land där spänningarna är större än på mycket, mycket länge.

Men där de andra plattformarna meddelade kortare avstängningar, sade Twitter – som ju är Donald Trumps favoritsätt att kommunicera med världen – att avstängningen är permanent.

I samma ögonblick som Trumps konto låstes blev presidentens hjältegloria bland kärnan av hans anhängare än större. För många av dem är Trump redan en Messias som är sänd av högre makt för att rensa upp i en politisk elit de ser som folkets fiende.

Men det är en sak, att ett beslut får sådana konsekvenser går att leva med.

Problemet för Twitter efter företagets beslut är att förklara sin linje. För samtidigt som man hävdar, som sagt: på intet sätt utan orsak, att Trump utgör en fara för det amerikanska samhället med sina tweets, låter man andra minst sagt demokratiskt tvivelaktiga figurer att fortsätta twittra fritt.

Hur ska man förklara att den demokratiskt valda Trump inte får skriva fritt när Irans Ayatollah Khamenei får göra det. Den röda linjen i Twitters principer blir minst sagt svår att följa.

Det går att dra jämförelsen till den lokala debatten där vi i media från stund till annan beskylls för ”censur” när vi refuserar insändare som inte följer tidningens linje, eller när kommentarsfunktionen togs bort från hemsidan. Det är först och främst värt att betona att både våra kanaler och Twitters är privatägda, om än påtagligt i det offentliga rummet. Ålandstidningen, och i sista hand chefredaktör och ansvarig utgivare Daniel Dahlén, avgör vad som får sägas i våra kanaler. På samma sätt är det med de sociala medierna.

Samtidigt är såväl lokala debattforum i tidningar, och sociala medier både lokalt och globalt, viktiga forum för den offentliga debatten och därmed också för demokratin och yttrandefriheten. Det gör att såväl vårt som Twitters ansvar att hantera dessa forum är stort.

De sociala medierna har i många år hävdat att de inte är ansvariga utgivare för vad som sägs på deras plattformar. Men Twitters och andras beslut när det gäller Trump är de facto ett sätt att ta ansvar för innehållet. Lite sent, absolut, men bra att det görs.

Men detta nya faktum måste också debatteras. Det är inte bra att enskilda personer i oerhört mäktiga organisationer ensamma kan bestämma vem som får och vem som inte får höras i etern. På samma sätt som tidningarna regleras genom yttrande- och tryckfrihetslagen, och dessutom genom branschens egna pressetiska system, borde också sociala medier-jättarnas regelverk tydliggöras.

Man ska inte inskränka yttrandefriheten, men det finns gränser för vad man får säga. Också om man är president för världens mäktigaste land. Men ett beslut om att stänga av någon från ett offentligt forum som Twitter ska inte ske på ett så selektivt och slapphänt sätt som det som Twitter gjorde med Trump.

Den enda som vinner på det beslutet är den snart avgångna presidenten. Demokratin, å andra sidan, försvagades en smula.