Leden glesnar för varje år, men ännu finns det tidigare soldater och lottor kvar som minns kampen för frihet under andra världskriget. Som traditionen bjuder samlades i går Ålands krigsveteraner vid minnesstenen utanför begravningsplatsen i Mariehamn för att högtidlighålla nationella veterandagen. En hyllning till en tidigare generations självuppoffrande mod och en markering mot krigets vansinne som känns extra viktig denna vårvinter när det rasar ett blodigt frihetskrig i Ukraina. Parallellerna mellan det pågående ryska anfallskriget mot grannen Ukraina och Sovjetunionens anfall mot grannen Finland 1939 är otäckt slående. I båda fall är det en Davids försvarskamp mot Goliat. Liksom Finland en gång gjorde håller Ukraina ännu – mot alla odds – den jättelika anfallaren stången, fast till enorma kostnader i form av mänskligt lidande.
Nationella veterandagen firas till minne av att Lapplandskriget och därmed andra världskriget tog slut för Finlands del den 27 april 1945. Bakgrunden till veterandagen, som instiftades så sent som 1987, var att många som deltagit i krigen aldrig hade uppmärksammats av staten. Stupade krigsveteraner hedras sedan 1940 på De stupades dag som infaller den tredje söndagen i maj varje år.
Det är värt att minnas att frihetskampen fördes av hela samhället. Frontsoldaterna mötte elden i första ledet, men bakom sig hade de en omfattande uppbackning av lottakårer, civilsamhällets alla olika servicefunktioner och inte minst från Ålands sida alla tappra sjömän som trotsade minerade vatten med sina handelsfartyg. Andra världskriget drabbade den åländska handelsflottan hårt. Tretton ångfartyg och tre segelfartyg gick förlorade och 88 sjömän omkom.
Hela Finland försvarade sig och blödde som en kropp. Det är viktigt att minnas nu när illasinnade röster försöker så split mellan Finland och Åland i den pågående försvarspolitiska debatten. Det är inte Åland som beslutat om sin demilitarisering. Den regleras av fyra centrala internationella konventioner: konventionen om demilitarisering av Ålandsöarna, även kallad Ålandsservitutet (1856), konventionen om Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering, även kallad Ålandskonventionen (1921), fördraget mellan Finland och Sovjetunionen angående Ålandsöarna (1940) samt fredsfördraget i Paris (1947).
Förutom den slentrianmässiga Ålandsfientligheten i en del finska sociala mediers kommentarsfält, pågår även skickligt orkestrerade påverkansaktioner från ryskt håll för att destabilisera landet. Vi får inte låta denna nedbrytande propaganda styra våra känslor och beslut. Nu, mer än på mycket länge, är den nationella enigheten viktig.
Vi måste minnas att det var den som krigsveteranerna kämpade så tappert för.
Petter Lobråten
