Nina Fellman kan ses som det självklara valet till ny ordförande för Ålands socialdemokrater med tanke på hennes erfarenhet, men hon har gjort klart för partiet att hon inte står till förfogande.
En viktig aspekt är att en ordförande ska finnas där politiken utspelar sig, det vill säga i landskapsregeringen (LR) eller i lagtinget. Då återstår Jessy Eckerman, Henrik Löthman och Arsim Zekaj. Henrik Löthman säger nej, men både Jessy Eckerman och Arsim Zekaj kan tänka sig att vara ordförande.
Efter 15 år med Camilla Gunell och före det Barbro Sundback, och efter kritik om kvinnodominans i partiet kan det vara dags för en man på toppen. Men är Arsim Zekaj tillräckligt erfaren och slipad? Han vill, det är tydligt. Och vilken inriktning skulle partiet få med honom? Går man då mer mot mitten i det förnyelsearbete som partiet ska inleda?
Det är stora skor att fylla efter Camilla Gunell och där kanske Jessy Eckerman har den starkaste förankringen i partiet. Hon har också fostrats i partiet och håller politiken stadigt till vänster.
Ett namn som också nämns är Danielle Lindholm. Med sina 64 röster blev hon partiets tredje reserv på listan i lagtingsvalet. Eftersom ordförande behöver ha en maktposition innebär det att partiet i sådant fall måste föra fram henne på något sätt, kanske som minister, och att Arsim Zekaj blir lagtingsledamot och ersättaren Henrik Löthman åker ut.
Sara Kemetter är också en bubblare. Hon fick den tunga posten som styrelseordförande för Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS). Men det ligger henne i fatet att hon inte kandiderade i det senaste lagtingsvalet. Och stödet från partikamraterna är också ett frågetecken. En ordförande måste ha stöd bland fotfolket, inte bara hos partiledningen.
Socialdemokraterna talar om en förnyelse av ledarskapet i partiet. Det utesluter inte att man börjar se på ett ”brett ledarskap”, på samma sätt som Hållbart initiativ (HI) och som Centern (C) försöker sig på. Då finns det plats för flera ledare, en från LR eller lagting, och en från fältet.
Men man behöver ta i beaktande konflikterna kring ledarskapet som splittrat HI. Flera chefer fungerar bra på en stor arbetsplats, men på en liten blir det bara otydligt och svårhanterat.
Man riskerar också att ministern/lagtingsledamoten får svara på alla frågor och den andra hamnar i skuggan, vilket kan skapa interna konflikter.
Det är klokt av partiet att inleda en förnyelseprocess när man byter ordförande efter 15 år. Då kanske skorna inte blir så stora att fylla som man tror.
