Jani Westerlund lämnade Åland i innebandyns ungdom i början av 1990-talet för att söka lyckan i Schweiz. Efter tio år i alplandet med spel i Alligator Malans, tränaruppdrag för Rot-Weiss Chur och förbundskapten för herrlandslaget i fyra säsonger vände han hem 2002 och fick anställning som sportchef på Ålands idrottsförbund och senare även som tränare för åländska damlaget Paf Elit.

2017 vände han dock åter till Schweiz sedan klubben Chur Unichockey erbjudit honom ett kontrakt mitt under brinnande säsong.

– Det blev en och en halv säsong i den klubben, säger Jani Westerlund då Ålandstidningen möter honom på väg hem från jobbet på en vägrestaurang strax utanför Zürich.

Efter Chur-sejouren har ålänningen haft en hel del uppdrag som fystränare för både lag och individuella idrottare. Då Ålandstidningen möter honom kommer han direkt från ett av sina nya uppdrag – som fystränare för den tyska ishockeylaget Adler Mannheim.

– Hockeyn har alltid funnits där och det är en intressant sport. Den är oerhört krävande och det går fort, säger innebandyprofilen Jani Westerlund som bytt inriktning de senaste åren.

Den numer 55-årige innebandyprofilen ramlade in i hockeyvärlden på ett klassiskt bananskal.

– Inom sportens värld träffar man alltid nya människor. Jag råkade på den dåvarande fystränaren för HC Davos och gjorde en säsong med dem som fystränare där jag var ansvarig för alla fystester för a-laget och några av juniorlagen, förklarar Jani Westerlund

Efter Davos-sejouren är uppdragen inom ishockeyn en stor del av vardagen. Adler Mannheim hörde av sig och nu ligger fystränaruppdragen för ålänningen till stor del hos den tyska storklubben där även ett utvecklingsansvar finns.

Är det stor skillnad att gå som fystränare från innebandy till ishockey?

– Ja, det är det och rent fysiskt går det inte att jämföra. Hockey är dessutom längre utvecklad än innebandy – 100 år, noterar Jani Westerlund.

– Hockeyn är en mer krävande sport och man måste vara mer noggrann och jobba mer individuellt.

Den tyska hockeyligan har hög status men går ändå inte att jämföra med den svenska eller finländska.

– Det är en helt annan mentalitet. Här kan man köpa in sex-sju proffs och sedan tycka att det ska fungera. Så enkelt är det inte, säger Jani Westerlund som även har fystränaruppdrag för en schweizisk klubb.

– Det skiljer kanske 20 år i ett utvecklingsperspektiv mellan en svensk eller finländsk hockeyförening, noterar Jani Westerlund.

Jani Westerlunds vill lägga sitt största fokus på ungdomslagen – något han brinner extra mycket för.

– För mig är den stora delen att både ta hand om hockeyungdomar och de professionella spelarna. Det är det som är den stora utmaningen, säger Jani Westerlund.

Den skandinaviska mentaliteten passar däremot inte alltid in nere på kontinenten.

– Hemma hos oss är det till exempel tabu att skicka ut unga spelare ur truppen när man inte kan göra något mer. Så är det inte här. Men å andra sidan är vi kanske lite väl omhändertagande uppe hos oss – alla ska få vara med, noterar Jani Westerlund.

Har din mentalitet blivit mer ”centraleuroperisk” nu?

– Det har säkert blivit en blandning men man har nog blivit luttrad med tiden också. Men ”lagom är bäst” funkar inte riktigt här. Här måste man vara tuff – och framför allt tuff mot sig själv.

– Man märker om jag gör ett dåligt jobb. Det syns på isen.

Jani Westerlund vill gärna att man anammar ett lite mer nordisk synsätt inom de tyska och schweiziska klubbarna.

– Jag vill kunna bygga upp någonting för framtiden. Det är det som är drivkraften och det har jag nog fått från Tom Liljeblad som gjorde samma sak för oss när vi började, säger Jani Westerlund och tänker tillbaka.

– Blir det bra längst ner räcker det hela livet. Den mentaliteten jobbar jag stenhårt med att få in här, säger han.

Just nu är det slutspeltider inom hockeyn i de europeiska ligorna – en tid då frukten av en fystränares arbete ska skördas.

– Det är inte alltid så men det borde vara så. Istränaren har inte alltid samma åsikt som en fystränare, säger Jani Westerlund och ler lite smått.

Han har dock förståelse att klubbarna först och främst ser på snabba resultat och inte letar långsiktiga lösningar.

– Schweiz är ganska speciellt när det gäller sport överlag. Det handlar om fruktansvärt mycket pengar. Men att ta den enkla vägen håller inte riktigt i elitidrott, säger Jani Westerlund som sett storlag värva hårt och falla platt vissa säsonger.

Att pengar styr i första hand märks tydligt. Och då kan en fystränares ord väga lite.

– I den nordiska mentalitet gör vi saker tillsammans medan här kan tränarna få panik då de ser att deras stol vacklar och tok-matcha sina lag tidigt på säsongen, säger Jani Westerlund.

Jani Westerlund har många uppdrag i flera olika sporter. Innebandyn har han dock inte släppt helt och hållet. Den åländske fystränaren har fortfarande en innebandymålvakt under sina vingar som han jobbar med samt uppdrag inom bland annat skidåkning.

– Jag har lite smått vid sidan om, bland annat en golfare, noterar Jani Westerlund som även har ett kommande uppdrag tillsammans Lichtensteins ishockeylandslag.

– Man hamnar in på allt möjligt, säger Jani Westerlund med ett skratt.

Lichtensteins landslag är dock så långt från den glamourösa hockeyn man kan komma. Det lilla furstendömet besegrade dock Irland, Portugal, Algeriet och Andorra i den senaste turnering men föll mot Colombia.

– De blev nominerad som Årets lag i Lichtenstein tack vare det, säger Jani Westerlund.

Jani Westerlund kan göra mycket av sitt jobb från hemmet i Sargans, en timmes bilresa sydost om Zürich.

– Det mesta kan jag göra elektroniskt men i början och i mitten av en säsong kör vi mycket tester och då måste man vara på plats. Det handlar mycket om att lära upp och utbilda spelare.

Att många idrottare söker lyckan för sin fortsatta karriär i framför allt Schweiz står klart. Och det klassiska ”schweiziska syndromet” finns kvar, något som har bitit många lycksökare i svansen när de gått vidare.

– Hockeyspelare har alltid varit grymt bra betalda här nere. Och många spelare som kommer hit märker även de att man inte behöver ta i allt för mycket, säger Jani Westerlund som sett hyfsade spelare sjangsera ordentligt efter att par år i lyx.

Trots att idrottare och tränare är betydligt mer välbetalda i Schweiz finns det naturligtvis en baksida på medaljen också.

– Allting kostar här, hyrorna är dyra, privata sjukförsäkringar. Allt kostar.

Kände du igen Schweiz när du kom tillbaka?

– Det är nog till stort ganska likadant. Klart att mycket har blivit annorlunda men inom vissa idrotter står de kvar och stampar.

Jani Westerlund åker för egen del gärna skidor och spelar tennis någon gång i bland. Och han rör sig gärna i naturen – precis som hemma på Åland.

– Det blir någon vandring nu och då. Det finns ganska bra förutsättningar här och det är bra avkoppling. Men här får du gå upp på höjden, säger han med ett skratt.

Jani Westerlund ser ingen större förändringar i sina uppdrag för framtiden.

– Man ska göra det man tycker är roligt. Och just nu känns det fantastiskt kul att göra det här – att jobba med unga spelare som vill komma framåt, säger han.

Men han är fortsatt medveten om att man inte kan ändra på klubbarnas synsätt över en natt.

– Kontrakt med tränare skrivs beroende på konkreta resultat i stället för att se de mjuka värdena och se hur långt man kan utveckla spelarna. Det är en stor skillnad, säger han.

Vilka tränaruppdrag nästa säsong bjuder på är höjt i dunkelt. I alla fall officiellt.

– Jag kan inte säga så mycket om nästa säsong då jag fortfarande håller på att förhandla. Men det är inom hockeyn i alla fall, säger han.