De möttes redan när Simon Norrthon gick på scenskolan och första gången de arbetade tillsammans var i "Tala! Det är så mörkt" 1992, en film om en ung nazist som börjar gå i samtal hos en judisk terapeut.
Sedan dess har Simon Norrthon arbetat med Suzanne Osten i ett tiotal scenproduktioner och flera filmer.
Hon var den yngsta person jag kände. Hon byggde alltid sina egna universum med nya medarbetare. Hon fostrade generationer av film och teaterarbetare, säger han.
Humor och hopp
Norrthon framhåller att humorn alltid var närvarande i Suzanne Ostens skapande, samtidigt som hon konstant grävde i sorgen och sina egna trauman. Utmärkande för henne var "hennes patologiska lust på livet":
Hon hoppades alltid och gav alltid hopp och tillförsikt. Hon var ingen nihilist, hon trodde alltid på människan, säger Simon Norrthon.
Han tycker också att Suzanne Osten fördelade makt så att alla kände sig kända och behövda. För honom var hon en vän, krävande och intensiv, men också varm och omtänksam. Och hon satte alltid barnet i centrum.
Det hon har gjort för barnkulturen är historiskt. Hon var den klokaste. Det är en enorm förlust.
Det tycker också skådespelaren Ann Petrén, som var på Unga Klara i tolv år från 1991. Hon beskriver dramatikern som "en ledstjärna" i svensk teater och film.
En vägvisare som har hållit upp skylten och visat "det här ska vi kämpa för". Vi ska ha ett tydligt barnperspektiv. Det har för mig och många andra inneburit en riktning. Och nu är den skylten nedtagen, känner jag, säger Ann Petrén och understryker:
Man kan inte få fram den typen av produktioner hon gjorde utan en bra process.
Stridbar
Även Johan Hilton, kulturchef på Göteborgsposten, lyfter fram Suzanne Ostens gärning för barn- och ungdomsteatern, med grundandet av Unga Klara.
Hon är en av dem som förde ut den svenska barnteatern i världen. Det finns många utländska scenkreatörer som avundsjukt blickat åt svenskt håll och det har vi i hög grad Suzanne Osten att tacka för, säger han.
Hon hade en imponerande fingertoppskänslighet för vad som låg i luften, enligt Hilton som säger att hon bland annat bidrog till att genombrottet för Lars Noréns pjäser blev så stort. Han kommer att sakna hennes frispråkiga stridbarhet i debatten.
En av hennes mest kända uppsättningar heter ju "Besvärliga människor" och Suzanne Osten var i hög grad en besvärlig människa själv, på det roligaste av sätt.
