Fler och större roller för kvinnor, det var ett av målen när dramatikerna Garpe och Osten gjorde teater på 70-talet. "Åh åh åh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras", ljöd en rad i den klassiska kultlåten från pjäsen "Tjejsnack" (1971), tonsatt av Gunnar Edander.
Det viktiga för oss var att formulera en teater som inte enbart skildrade män. Så såg teaterlivet ut, för män av män. Vi lyfte upp kvinnorna till huvudkaraktärer. Vi ville skildra kvinnors liv, säger Margareta Garpe, som berättar att det inte alltid var lätt.
Vi fick kämpa rätt mycket, särskilt mot våra manliga kollegor.
Aktuell dramatik
Hon och Suzanne Osten möttes på ett barnkalas och ville båda göra något för tjejerna på ungdomsgårdarna. Så kom "Tjejsnack" till. Men männen fick resurserna – "Jösses flickor" erbjöds endast en smal remsa av scenen.
Bakom stod en Ibsen-pjäs av en manlig kollega som tog hela utrymmet. Men det tvingade fram ett konstnärligt uttryck och blev inte så tokigt.
Mycket av deras dramatik är aktuell än i dag, tycker Garpe. De skildrade tystade unga tjejer, kämpade mot kvinnobilder som spreds via porren och prostitutionen och lyfte vikten av aborträtten.
Tunna isar
Båda höll på att "böka med sin barndom" men Margareta Garpe delade inte vurmen för barnteater. För Suzanne Osten präglade det nästan allt, anser Garpe.
Hon vågade sig ut på rätt tunna isar, med "Hitlers barndom" till exempel. Sedan gjorde hon babydrama och ingen förstod varför man skulle spela för knattar med blöjor.
Margareta Garpe tycker att den stridbara Suzanne Osten behövdes.
Hon var mycket energisk och mycket rolig. Hon var ständigt lite upprörd.
