EFTER att ha lärt sig skapa själlösa men korrekta och ibland snygga texter och bilder är det nu dags för AI att skapa själlös men korrekt och snygg musik. Kan man säga om man vill vara hälsosamt skeptisk. Vill man i stället se möjligheterna kan man utbrista att Äntligen! Nu kan jag också skaffa mig mig ett artistnamn och släppa låtar på Spotify.
Oavsett måste man medge att den nya AI-drivna musikskapar-tjänsten Suno levererar imponerande resultat. Allt du behöver göra är att ange vilken genre du önskar, med modifieringar. Till exempel: ”själfull västkustjazz”, eller ”mäktigt körverk från 1960-talet med mycket slagverk” eller ”k-pop med panflöjt”. Sedan ger du låten en titel som Suno använder för skapa en text om du inte vill ha en helt instrumentell version.
FEMTON sekunder senare spottar programmet ur sig två olika versioner av den önskade låten. Och det låter bra!
Faktum är att flera av de låtar jag låtit Suno skapa inte går att skilja från den typiska mellolåten. Alltså inte originellt för fem öre, men snyggt, svängigt och musikaliskt helt korrekt. Jag spelade upp ett stycke som jag beställt enligt ”klassisk musik från 1750-talet” för min vän proffsmusikern med examen från Sibelius-Akademin och han både häpnade och förskräcktes över hur övertygande rätt det lät.
LÅTARNA förses med en vattenstämpel som visar att de är AI-genererade. Men sedan går det bra att ladda upp dem på Spotify under ett eget artistnamn, som en slags fusk-DJ.
Men hur kul Suno än är att leka med, bygger tjänsten på samma problem som de andra generativa AI-tjänsterna. Algoritmen har tränats upp genom att analysera verkliga musikers arbete och koka ned det till en rad gemensamma nämnare. Ju mer den billiga AI-generade musiken används desto färre riktiga musiker kommer att ha råd att skriva ny musik. Vi fastnar i en ekokammare av AI-genererad hissmusik.
