Om exakt en månad kommer de ord jag skriver i det här ögonblicket att publiceras i tidningen. Därför tänkte jag plocka fram spåkulan från garderoben och borsta av den ordentligt, för nu ska här skådas in i framtiden!
IFK Mariehamn fortsätter att plocka poäng lite här och där, framför allt på hemmaplan. Det kommer inte att bli samma tråkiga säsong som den föregående, men inte heller någon toksuccé. Däremot välbehövlig ro och en första säsong med den nye tränaren Bruno Romão som får någonting att bygga vidare på. Mer tveksam ställer jag mig då till Åland United som inlett säsongen på ett inte alltför imponerande vis. Poäng har tagits men kan nog räknas med ena handen.
Den här känner jag mig rätt säker på, trots allt: Våren har ankommit och sommaren står för dörren. Förhoppningsvis har jag avverkat fem golfrundor vid det här laget och förhoppningsvis sjunker midjemåttet i takt med handicapet. Lägg därtill tio discgolfrundor där de flesta skett inom några dagar tillsammans med polare som besökt mig här på ön.
Nu ska jag vara lite tråkig men jag är helt övertygad om att Ålandstidningen fortsätter att stärka sin starka ställning på Åland, särskilt på det digitala planet genom att fortsätta hålla öronen mot marken och vara redo att att rapportera det våra kunder vill läsa om.
Det har antagligen slunkit ner några lonken i min iver att assimilera mig till det åländska samhället. Det finns också risk att jag någon gång råkat säga ”inga” i stället för ”inte”. Någon form av stugliv har det nog också hunnit bli. För det är här lonken och körven trots allt kommer fram.
Jag har inte bara gjort mina första fisketurer, jag har dessutom plockat upp mina första fiskar. Det första försöket skedde för ett par veckor sedan men då hann jag bara med tio minuter innan linan hade korvat till sig.
Slutligen: Då jag läser det här i tryck halvligger jag i min solstol på balkongen och försöker bomba min kropp med D-vitamin med hjälp av solen.