Redan innan jag hade lärt mig skriva ville jag bli författare. Jag tvingade min mamma att skriva ned det jag sade i små böcker som jag hade pysslat ihop med A4-papper och tejp. Jag såg sedan till att ge mina böcker illustrationer som visade vad som skedde i innehållet.
Den boken jag minns bäst och fortfarande har kvar idag handlar om en tjej och hennes lillebror. Den följer inget spår och handlingen svänger fram och tillbaka på varje sida. Det som är centralt i boken är att lillebrodern ställer till med en massa hyss. Han välter nästan ner ett finskåp och vägrar också att komma in till middagen. Detta är förmodligen femåriga Ella som i en fiktiv bok klagar på hennes lillebror.
I samma bok har jag sett till att ge ett tips till mina läsare: ”Om du inte har någon att leka med, låtsas som att du har ont så kommer någon att leka med dig”. Detta var något jag gjorde mycket, och var säkert inte ensam om. Det var en smart taktik för att få någon att leka med som fungerade varje gång. Jag ville sällan leka med min lillebror eftersom han ville leka krig och strider medan jag ville leka häst. Jag lärde mig att de vuxna var mycket lugnare än min hyperaktiva broder och därför passade utmärkt att leka med.
Flera av mina böcker handlade om en tjej som med sin häst skulle på äventyr. Jag fantiserade genom att skriva mina böcker, och det var som en lek för mig. Jag tyckte att det var svårt att hitta böcker att läsa som intresserade mig, vilket bidrog till att jag i stället skrev mina egna. Jag ville bli författare, skriva böcker och rita bilder. Än i dag älskar jag att skriva, även om jag inte skriver böcker. Jag gillar inte att ge upp på mina drömmar, så jag tänker inte göra det. Jag kanske kan bli författare en vacker dag.
