När jag var liten var jag besatt av fiske. Det bästa jag visste var att fara ut på fisketur, helst med nät även om spinnfiske också var rätt spännande.

Anledningen till att jag fattade tycke för just fiske med nät var att volymerna med fångst blev större än med kastspö. Det fanns få saker som var lika spännande som att fara ut en tidig vindstilla morgon och ta upp de nät som lades ut sent föregående kväll.

Jag minns hur jag otåligt väntade på att få se hur dagens fångst skulle uppdaga sig intrasslad i näten. ”Hur mycket blev det den här gången?”, ”är fiskarna stora?”, ”blir det abborre, sik eller flundra till middag?” var frågor som surrade i mitt huvud.

Ju fler brandgula abborrstjärtar som uppdagade sig allt eftersom nätet drogs upp i båten, desto gladare och exalterad blev jag.

Åren gick och av någon outgrundlig anledning blev nätläggarturerna allt färre. Kanske nappade det sämre eller så tyckte någon vuxen att det var för mycket jobb med allt runt omkring själva fisket.

När jag var gammal nog att köra snurrebåt började jag fara ut och fiska på egen hand, om än med kastspö ska tilläggas. Nog var spinnfisket också kul även fast det blev mest gädda och desto färre önskvärda abborrar till fångst. Spinnfisket kunde helt enkelt inte fylla luckan som nätfisket efter abborre lämnade efter sig.

Häromhelgen fick jag ett infall när jag såg abborrnäten hänga orörda i sjöboden. ”Hur svårt kan det vara att lära sig lägga ett nät på egen hand?”, tänkte jag och plockade ner ett nät från spiken på väggen.

Sagt och gjort for jag ut på sjön på kvällen. Nätet lades på ett säkert gammalt fiskeställe. Följande morgon blev jag utom mig av glädje när jag bärgade fångsten. Tolv feta abborrar hade jag fått i nätet. Nästa ledighet blir det nätläggning igen!