Både maken och jag ser fram emot att kolla på Premier League-fotboll men eftersom vi håller på olika lag, han Manchester United och jag Liverpool, kan stämningen bli lite kylig. I vårt hus kan det ibland bli lite spänningar när favoritlagen spelar mot varandra.
I söndags var en sådan dag. Efter att Liverpool gör det första målet suckar maken och säger att han ska gå och vila en stund. Den stunden slutar när matchen är spelad och Liverpool vunnit.
Jag tittar upp och utbrister glatt ”vi vann”. Svaret är något obegripligt mumlande så jag känner att det är bäst att hålla tyst. Jag försöker inte ens reta honom lite, man ska ju vara sportslig. Men ett litet leende kan ju inte skada. Ett leende som inte verkar muntra upp maken särdeles mycket. Ärligt talat har det också gått åt andra hållet i någon enstaka match och då är det jag som surmulet sett på när maken när firat segern.
Så är det när man håller på ett lag. Ibland vinner de och ibland förlorar de. Nu kanske någon undrar varför jag just valt Liverpool som favoritlag. Valet gjorde jag redan som barn. De spelade ju i röd-vitt och det gjorde ju IF Finströmskamraterna också. Svårare än så var det inte att välja när man var åtta år. Kanske man inte direkt följde med Liverpools matcher som man gör i dag för utbudet av matcher på tv:n var inte den samma. Nej, man fick glädjas över egna fotbollsframgångar och irriteras över förlusterna.
Inte för att jag slaviskt följer Premier League i dag heller, men nästan. Det är roligt att se på fotboll. Men den roligaste fotbollen att se på är i alla fall barnbarnens matcher. Att de sedan, liksom både deras far och farmor är vinnarskallar över det vanliga kan ibland yttra sig i mindre bra beslut på och utanför planen.
Men så kan det vara, vill man så gärna vinna kan det bli tufft att ta en förlust. Jag vet, jag har varit i samma situation.
