Så har det hänt. Plötsligt har jag lärt mig skida slalom. Det tog bara 46 år. Men i ärlighetens namn tog det även 46 år innan jag prövade på det som de inbitna utförsåkarna vurmar så för.
När man var barn for var och varannan familj på skidsemester, men inte min. Snö har vi hemma konstaterade kära mor och eventuella resor gick i stället söderut. Det var ju givetvis en ynnest att mitt i vintern få njuta av sol och värme, men det fick lite konstiga följder. Till exempel åkte jag första gången snowboard på sanddynerna i Dubai – inte på snö hemma i det kalla Skandinavien. Fastän vi på Åland har snö och backar i mängder på relativt nära håll.
Med den personliga bakgrunden till trots drog familjen till fjällen. Skidskola bokades och barnen knäckte koden fort. En själv fick däremot brottas med en lika plötslig som överraskande respekt för både höjder och fart. Var nu det kom ifrån? Måste vara åldern.
Timmarna gick och sakta men säkert pressades gränser och plötsligt åkte vi hela familjen ner från toppen. Förvisso stack dom övriga ner med en himla fart medan en annan ”njöt” av utsikten och tog det lite saktare. Vilken grej! Plötsligt kunde jag åka.
Det hela slutade dock med att pappan och en dottern skulle åka ikapp varav dottern kom ner med betryggande vinstmarginal – medan pappan fick äta snö och stifta närmare bekantskap med lingonris och granar invid backen. Nå skam den som ger sig. Upp på skidorna igen bara!
Någon stor skidåkare lär jag dock aldrig bli, men trots utmaningarna är skidåkningen här för att stanna. Frisk luft, glada barn och fysisk aktivitet gör susen när energidepåerna ska fyllas på. Däremot konkurrerar utförsåkningen inte ut solen och som sagt kan man ju faktiskt åka utför även i solens land.