Bollsporter har aldrig varit min starka sida. Genom att tillbringa den största delen av min uppväxt i en gymnastiksal har jag inte heller gett mig själv de bästa förutsättningarna för att utveckla bollkänslan.
Lite fotboll i åttaårsåldern eller uppvärmningslekar med yogabollar på gymnastiken har inte gett mig så mycket kött på benen. Aldrig har jag tyckt bollsporter varit särskilt roligt vilket lett till att jag inte velat lära mig mer.
Men något hände en dag i gymnasiet. Det var dags för volleyboll på idrottslektionen. ”Det här går ju nästan lite bra?” tänkte jag under spelet. Att min klass var idrottsklassen var definitivt en bidragande faktor till att spelet rullade på, men en del bollar fick jag ändå över nätet.
Några veckor senare var det dags för skolans årliga beachvolleyturnering. Jag och fem andra bildade tillsammans klassens lag. Efter många matcher spelade på Mariebads volleybollplaner och med mycket sand innanför kläderna slutade vi som vinnare av turneringen.
Efter turneringen hamnade volleybollen lite i skymundan. Det fanns så mycket annat att hitta på under sommaren. Det ändrades däremot för några veckor sedan när jag under tentaplugget tittade ut genom fönstret och såg ett gäng spela längs med ån i Uppsala.
Det känns som att det varje sommar dyker upp något nytt man ska göra. Turf, padel och frisbeegolf har alla haft sin tid, men denna sommar är det volleybollens tur att glänsa.
Mitt spelande är långt i från förstklassigt, men framför allt tycker jag att det är roligt. Så roligt att jag denna sommar i ”tentapresent” önskade mig en volleyboll som väntade hemma på mig lagom till att jag kom hem för sommarlov.
Nu är det bara att dra ihop ett gäng och ge sig av till närmaste beachvolleyplan. Så, är ni sugna på att spela vet ni vem ni ska fråga!
