Bianca Barck

Personligt:

Ålder: 41 år.

Yrke: En som skriver.

Bor: I Nacka, utanför Stockholm.

Familj: Sambon Jacob Kihlström, barnen Annie tio år och Emil sju år.

Intressen: Vältra sig i all form av kultur och natur, gärna tillsammans med vänner.

Barndomens Åland handlade för Bianca Barcks del väldigt mycket om att vara ute i naturen.

– Att ströva fritt. Det kändes som att det fanns hur mycket skog som helst, berättar hon om uppväxtens Nåtö.

– Det var ganska sorglöst. Men för kompisarna låg Nåtö otroligt långt bort från Mariehamn, så jag var mycket hemma med mina syskon som liten.

Hon minns hur hon efter skoldagens slut drog till skolbiblioteket i Övernäs skola och bar hem mängder med böcker som hon gärna slukade medan hon åt mellanmål. 

– Jag var verkligen en boknörd.

Lite drömmande beskriver hon de där stunderna. Fortfarande läser hon otroligt mycket. Redan under uppväxten fanns också författardrömmarna där.

– Jag har alltid skrivit. I kompisarnas Mina vänner-böcker skrev jag att jag ville bli författare och kemist, säger hon leende om den orealistiska bilden hon hade av det sistnämnda som framtida yrke.

Samtidigt inser hon att det var just hemma hon skrev och hittade glädjen i det.

– Jag kan inte minnas att jag skulle ha uppmuntrats i skolan eller att det skulle ha varit särskilt roligt att skriva där.

Studerade franska

Efter grundskolan blev det Ålands lyceum för Bianca. Under gymnasietiden hände dock sedan det där som sker för så många ålänningar –  hon ville se något annat. Författardrömmarna, däremot, fanns inte med på kartan. 

Eftersom hon alltid har tyckt om språk valde hon att åka till Frankrike för jobb som au pair och för att plugga franska. Studierna i franska fortsatte hon sedan vid Stockholms universitet, även om hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med det. Lärare ville hon inte bli. Så det blev några kurser i psykologi och astronomi innan hon sökte till Journalisthögskolan i Göteborg. Och hon trivdes verkligen både med studierna och med Göteborg som stad.

– Det var lite längre bort och jag kände inte någon. Man fick vara sig själv på ett helt nytt sätt. Och jag insåg att jag inte var helt kass på att skriva i alla fall. Det gav en skön känsla i kroppen, säger hon leende.

Sin praktik gjorde hon på hälsomagasinet Må Bra i Stockholm.

– Det var kul och glassigt. Roligt men ändå så ”mallat”. Det mesta inom hälsojournalistiken då handlade om hur man skulle ”bränna fett och be happy”.

– Men det var kul att komma tillbaka till Stockholm.

Under den tiden träffade hon dessutom andra hälft, Jacob Kihlström.

Det egna skrivandet

Efter studier, praktik och sommarjobb på Ålandstidningen blev det lite olika journalistjobb, både som frilans, som kommunikatör och som redaktör på en byggtidning.

– Jag frilansade bland annat lite för Allt om Whisky, även om jag är världens sämsta whiskydrickare. Och gjorde en del upplevelsereportage och skrev för en arkitektbyrå. Den senaste anställningen jag haft var för ett yoga- och träningsföretag online där jag jobbade som redaktör. 

Under hela tiden skrev hon också eget. 

– I någon form av stackato. I anteckningsböcker, i mobilen och på datorn.

Eftersom hon inte skrev på någon roman förstod hon först inte riktigt att det där också är ett sätt att skriva, innan hon till slut insåg att en kreativ process faktiskt kan se ut just så. 

Det är näst intill livsavgörande för henne att skriva.

– Om jag inte gör det funkar jag inte. Jag mår skit.

Även yogan är viktig i hennes liv.

– Jag kan vara ganska fladdrig av mig, men yogan samlar ihop mig.

Det var efter att barn nummer två hade kommit, som dessutom föddes för tidigt med buller och bång mitt i flyttkartongskaoset vid deras nuvarande boende i Nacka, som hon småningom kände att hon var tvungen att göra något som sänkte hennes stressnivå.

– Det var jätteintensivt, han vaknade nästan en gång i timmen i två år. Åtminstone kändes det så. Jag behövde verkligen yogan då och jag tycker fortfarande märkligt nog att det är roligt att stå stilla i konstiga positioner.

Samtidigt insåg hon att yoga dessutom var någonting man kunde skriva om, och så hittade hon yoga- och träningsföretaget där hon kunde göra det. 

– Men även i hälsoföretag kan det bli för mycket. Jag brände in i väggen efter några år. Jag satt och tittade på skärmen och min to-do-lista och det bara studsade på skärmen. 

Upp med ridån

Efter sjukskrivningen återvände inte Bianca till företaget som anställd, däremot som konsult. Hon kunde helt enkel inte gå tillbaka till den tillvaro som hade varit innan, utan det behövde bli något annat. Hon strukturerade om vad hon la sin tid på. Naturen plus yoga blev lika med universalhjälpen för henne. Hon hittade på ett sätt tillbaka till naturen som hade varit så viktig och självklar för henne under barndomen.

– Vi bor ju i Nacka och har nära till skog och hav. Jag hade också en sjukt bra psykolog, understryker hon och nämner hur hon tvärvände efter att först inte ha gillat honom alls.

– Han hjälpte mig att se. Se hur dagarna såg ut. Hur tårtbitarna som är livet faktiskt inte innehöll det som var viktigt för mig. Mer tid med familjen – och att ta skrivandet på allvar. Vi snurrar runt på en boll i universum ett tag, nog är det ju märkligt att vi har så svårt att göra det vi älskar på dagarna?

Bianca insåg att hon behövde hålla på med det som ”brinner under skorna”. Hon gick tillbaka till att frilansa, med fasta kunder, och att skriva på sitt eget. Hon understryker att det för hennes del inte är jättemycket tid som behövs för det där egna. Samtidigt påminner hon om hur lätt det blir att ta andras sanningar för sina egna. Först när man själv kan se att något är på allvar, som i hennes fall skrivandet, kan andra se det också. 

Kanske, hoppas hon, har pandemin fått oss att stanna upp och se vad som är viktigt. Kanske var det heller inte meningen att hon skulle satsa på sitt eget skrivande när hon var 20, utan nu när hon har samlat på sig stoff och erfarenheter.

– Jag började läsa poesi för inte så många år sedan. Jag hade säkert en bild av att poesi ska vara så högtravande. Men istället jag kände igen mig. Sättet att kommunicera. Det var skönt!

Bianca kommunicerar även på Instagram och filtrerar inte längre sig själv. När hon väl vågade börja dela sina texter på plattformen insåg hon att det fanns andra som kände precis så där – som hon skrev. Och hon fick känslan av:

– Nu har jag gjort det! Stannade jorden? Nä! Men jag fick energi av det.

– En kompis som är konstnär sa för ett par år sedan: ”Om det är det där du vill göra –  skriva –  så är det viktigt vilken energi du tar in i det”. Det är en ganska enkel kompass kan jag tycka nu och – som jag gärna hade fått med mig från skolan. Hur känns energin? Lyfter energin eller blir du sänkt? Gå dit den lyfter.

Ganska obstinat

På frågan om hur man vet när man är klar med sin diktsamling, så pass att man är redo att ge ut den, svarar hon:

– Jag har gett mig själv deadlines. Och så har jag städat bort det här med ”tillräckligt bra”. Jag kände bara att ”nu ska den vara så här”.

Beskrivningen av stunden när hon väl fick den färdigtryckta boken i sin hand sker genom en utbristning i:

– Fy fan vad härligt det kändes! Som att allt rann av mig och rann in mig på samma gång.

Boken är i ett litet format, men sticker ut med sin rosagula pärm. Den ska vara lätt att bara plocka upp och ha med sig. Bianca hoppas att texterna ska ge en känsla av liv.

– Ja, jag hoppas att den kan bidra till att läsaren känner något. Poesi behöver inte alls vara svårt, dessutom ska alla kunna läsa boken, i alla åldrar.

Biancas andra diktsamling är nästan klar. Den kommer inte ut under det här året, men väl när det nya året har kommit. Dessutom har hon ett annat skrivprojekt på gång. Ett längre skrivprojekt. Hon följer ledtrådar – spår. Mer berättar hon inte. Hon känner ett litet pirr och måste bara följa det.

– Jag har inget val nu!

Kring upplägget i tillvaron säger hon:

– Jag trodde att jag var spontan och öppen i arbetet. Men det har visat sig att jag är väldigt sugen på att följa en fast rutin. När jag har kommit upp på morgonen och gått med barnen till skolan tar jag en promenad i skogen eller vid vattnet, och går sedan hem och skriver ur mig. Jag får helst inte ”nalla” på de här ritualerna. Jag bara skriver –  någonting. Efter det kan jag ta itu med beställda texter eller andra jobbuppdrag. Sedan går jag på med att skriva mina egna texter.

Hon jobbar hemifrån och har inga pendlartider. De har rationaliserats bort. Hon är väldigt mycket i nuet, och kör på utan särskilda utstakade framtida mål.

– En nära kompis till mig sa att jag rör mig inom en väldigt liten geografisk yta. Så ser det säkert ut, men det känns inte så. Jag älskar det jag håller på med och jag är i min skrivvärld.

Två hem

Biancas tillvaro är väldigt mycket lugnare nu. Hon har inte en massa ljud omkring sig om dagarna och har insett att ett öppet kontorslandskap inte är någonting för henne. Hennes högkänsliga sida gör att det lämpar sig bättre att jobba hemifrån.

– Det passar mig att vara väldigt mycket ifred.

Hon har ett mörker också, som kommer i perioder.

– Jag kan använda mig av det i mitt jobb. Det är trösterikt. Som någon kraft. Jag får påminna mig om det.

Så ofta Bianca kan åker hon tillsammans med familjen till Åland.

– Vi har en stuga som vi delar på i familjen, på Granholm. Det är dit vi far och hänger. Under pandemin har det varit svårare. Det kändes som en påminnelse –  hur viktigt det är att åka hem. För jag har två hem. Och Åland har blivit en del av barnen också.

Som bokstavsillustratör skapar hon dessutom bland annat posters, kort med åländska uttryck på, precis som emaljmuggar med dylika. De säljs på Victor Crafts & Design i Mariehamn.  

Det är bara att konstatera: Hon är en ordnörd av rang.