Hon är en handlingskraftig kvinna Susanne Perander. För snart två år sedan kom hon till Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) med tio år av statligt jobb och chefserfarenhet från Sverige i bagaget. Familjen hade i början av sommaren flyttat från Stockholm till Åland.  

Vägen till Åland gick via hennes man Fredrik Perander som är ålänning i grunden. De träffades under studietiden i Stockholm via gemensamma vänner.

– I år är det 16 år sedan. Vi fann varandra direkt. Innan hade jag ingen koll på Åland, men det blev mitt smultronställe.

Under flera år sommarjobbade de bägge på Åland. För Susannes del handlade det  bland annat om redovisningsjobb på Viking Line.

– Väldigt tidigt kändes Åland som ett alternativ.

Flyttlasset gick

När dottern Mathilda skulle fylla fyra år och sonen Filip var ett år gick också mycket riktigt flyttlasset från Stockholm och Sundbyberg.

– Jag hade aldrig trott att jag skulle bo nära vattnet, och jag hade aldrig trott att jag skulle bygga eget hus.

Bägge delar blev verklighet. Huset byggdes på distans från Stockholm. Ett nyckelfärdigt hus på Björkudden i Lemland.

– Vi köpte tomten 2017. När vi kom över hit hade det hänt mycket från den ena gången till den andra säger hon om byggprocessen.  

– Våren innan vi flyttade blev det fler turer hit. Då var det så många beslut som skulle fattas. Det var häftigt med ett eget nybyggt hus. Och att kunna låta barnen springa ut själva i trädgården och leka är en lyx.  

Att bygga upp och ha en egen trädgård var helt nytt för Susanne, och det är inte direkt ett intresse, inser hon.

– Det är mer för barnen. Vi odlar lite.

Däremot tycker hon att det är jätteroligt med inredning och att skapa förändringar med små medel. Hon gillar att överraska andra och gör gärna om hemma för att överraska maken eller barnen.

En naturlig ledare

I Stockholm hade Susanne fått ett tight kompisgäng med flera av de som fick barn i samma veva som hon själv fick barn. Innan coronapandemin satte käppar i hjulet för resandet hann hon också åka över och träffa dem. Nu längtar hon tills nästa gång de kan ses. Susanne är själv född i Stockholm, men när hon var fem år gammal flyttade familjen till Valdemarsvik. En liten stad med sådär 3.000 invånare. Efter gymnasiet var det självklart för henne att återvända till huvudstaden. Där fanns mormor och en del andra släktingar.

– Jag pluggade på Europaprogrammet med huvudämnet sociologi vid Södertörns högskola. Det var en intressant utbildning, men jag visste inte med säkerhet vad jag faktiskt ville jobba med.

Men hela livet, också under högskoletiden, föll det sig så att hon fick ledande roller i olika sammanhang. Därav blev det också så att hon gick en ledarskapsutbildning under ett halvår. Dessutom läste hon franska ett år vid Stockholms universitet.

– Direkt efter studierna fick jag jobb på arbetsförmedlingen i Upplands Väsby.  

Sammanlagt tio år blev hon kvar på arbetsförmedlingen. Efter det första året i Upplands Väsby ville hon till ett mer centralt kontor och närmare hemmet. Det blev arbetsförmedlingen i Solna.

– Då blev jag identifierad som ett ledarämne.

2012 fick hon en chefstraineetjänst och flyttade på nytt till ett litet kontor. Denna gång i Åkersberga.

– Sedan följde jag med den chefen och mentorn när hon fick en chefstjänst i Järfälla. Och det passade mig nog bättre med ett större kontor. 2013 blev jag sektionschef och har arbetat med många olika inriktningar och grupper. Det var så otroligt omväxlande. Jag trivdes med den offentliga sektorn, samhällsnyttan. Att göra konkret nytta.

Jobbar framåt

När tomten köptes och husbygget inleddes hade hon ännu inget jobb på Åland, men Susanne är en optimistisk person och hon var inte orolig för att det inte skulle lösa sig. Och det gjorde det. Jobbet som myndighetschef dök upp, hon sökte, fick det och började jobba efter sommaren. Egentligen, inflikar hon, sökte hon jobbet som en chansning. Hon är trots allt varken geolog eller biolog, men säger samtidigt att jobbet är väldigt brett och spretigt.

– Det var lite speciellt att de valde mig. Modigt, säger hon leende.

Däremot hade hon faktiskt en stor dos erfarenheter av den offentliga sektorn, av lagar och förordningar, och av förändringsprocesser.

– Arbetsförmedlingen i Sverige är väldigt utsatt. Och det är även ÅMHM. Även om det är märkligt att det är så. Men nu börjar jag förstå bilden. Jag tror att det handlar om att vi, oavsett hur gott syfte, är inne och bestämmer och det kan ibland kännas som en inskränkning på ens eget utrymme. Man vet inte riktigt varför ÅMHM finns och varför vi gör som vi gör. Att det faktiskt handlar om att följa lagar och förordningar som är till för att skydda miljön, människor och djur och så vidare.

Men Susanne är som sagt van vid att jobba statligt, vilket innebär att det är politikerna som bestämmer och att man får förhålla sig till det. Det är inte alltid lätt, menar hon, särskilt inte om man inte vet vad besluten grundar sig på, men man får göra det bästa av situationen.

För Susanne är det otroligt viktigt att jobba framåt. Nu har ÅMHM bland annat startat en Facebook-sida där de delar med sig av information.

– Vi försöker bli lite mer moderna. Berättar vad vi gör. För att öka förtroendet för myndigheten.

Samtidigt säger hon att de faktiskt sällan får klagomål. Att de som verkligen har kontakt med myndigheten verkar nöjda. Och att de har mycket under samma tak. I Finland eller Sverige ligger flera av motsvarande uppdrag under flera olika myndigheter. Det finns en otrolig kompetens, säger hon om medarbetarna.

– Jag är stolt. Jag trivs jättebra, det är bra stämning.

Gör sitt bästa

Första tiden handlade det främst om att landa i jobbet. Det var en problemtyngd myndighet, men Susanne såg genast bara framåt. Ganska direkt gjorde hon också en organisationsförändring. Det saknades ett chefsled, förklarar hon. Det hade stått stilla väldigt länge, säger hon.

– Men det började flyta bättre. Jag har skruvat på organisationen sedan dess. Det viktigaste är att utvärdera.

Man kan inte göra annat än sitt bästa, understryker hon, och inflikar samtidigt att de verkligen skulle behöva ha mer resurser, att det är för få i organisationen med tanke på arbetsmängden. Samtidigt har de ett aktuellt besparingskrav över sig.  

– Det är ju de här tiderna vi är i. Det är bara att acceptera och hantera det.

Nu är i alla fall organisationen komplett för första gången på länge. Hon är verkligen ”en doer” ut i fingerspetsarna, visar det sig. Hon körde igång direkt. Det hände mycket under kort tid och hon understryker vikten av att ha alla med på tåget.

– Vi jobbar med arbetsgrupper. De vet och kan. Jag är inte en expert på alla områden.

Dessutom började hon med att följa med ut på inspektioner.

– Det var jättelärorikt och roligt! Jag fick se kompetensen ”hands on, in action”.

Otrolig mediabevakning

Innan flytten till Åland hade hon inte kunnat föreställa sig hur nära man kommer politiken och media i ett jobb som hennes, och hur stor mediebevakning det faktiskt finns kring ÅMHM. Inte hade hon heller trott att hon skulle sitta i direktsända radiointervjuer eller i överläggningar med regeringen. Men hon känner att samarbetet med media är gott, och att transparensen är viktig.

– Nu är det en del av vardagen. Det är en helt annan typ av samhälle att bo och jobba på, Åland – jämfört med Stockholm.

Hon kan också känna att det har varit jättenyttigt att komma utifrån och att vara frånställd allting och inte ha några tidigare uppfattningar.

– Nackdelen är att det inte är helt lätt att förstå sig på.

Hon ger som exempel blandningen av den åländska lagstiftningen, lagstiftningen i Finland och EU-förordningarna. Nu har hon grepp om verksamheten, landskapsregeringen och de olika samarbetspartnerna. Och hon har byggt upp ett nätverk. Men helst vill hon alltid kunna allt från början.

Emellanåt kan hon känna att det finns lite föråldrade strukturer som ligger kvar på Åland generellt. Hur saker och ting är uppbyggda och fungerar med olika sakkunniga, råd, nämnder och styrelser.

– Lite gammeldags och onödigt byråkratiskt ibland.

Bytte liv

Innan hon fick barn fanns jobbet allt som oftast i hennes tankar. Efter att barnen kom är det barnen och familjen som gäller när hon kommer hem.

– Men om det handlar om tuffa beslut eller ärenden följer det nog med. Jag har ofta fått bra idéer i bilen på väg till dagis, konstaterar hon.

Snart efter flytten insåg hon att det finns en vardag även på Åland, med krävande heltidsjobb och småbarn.

– Det har varit en omtumlande resa. Vi bytte helt liv – boende, dagis, jobb, samhälle och strukturer. Det var mycket som hände 2019. Det tog tid för oss att landa i vår nya vardag, och att känna det som att vi bor här, att det här är hemma. Barnen, däremot, smälte in direkt.

– I Stockholm fick de inte ens ha gungor på dagis för att inte riskera att skada andra barn. Här fanns det allt, säger hon med betoning på allt och beskriver boden med uteleksaker för barnen.

– Det finns en fantastisk barnomsorg på Åland.

Det positiva med Åland visste hon redan. Hon nämner just barnomsorgen, närheten till naturen och släkten från Fredriks sida. Nu har hon också fått uppleva det fina i grannskapet där de bor och kontakten med grannarna som de även umgås med. Hon kallar det lite av en nybyggaranda.

– Det är underbart! Nu när det blir sommar kommer smultronställekänslan tillbaka. Under pandemin har vi också upptäckt alla Ålands naturstigar. Vi har blivit jättebitna. De är så fina och vackra, och barnanpassade.

Hästar viktiga

Hästar och ridning har varit ett stort intresse hela livet. Hon berättar om turridningar med islandshästar och om hur hon var ledare som yngre. Dessutom var hon fodervärd åt en häst. När hon fick barn tog hon uppehåll, men efter flytten till Åland återupptog hon ridningen för ett tag. Men att rida på ridskola och bara hoppa upp i sadeln är inte riktigt hennes grej.

– Jag vill ha pysslandet, det där runt omkring. Man får inte riktigt det på en ridskola. Någon gång i framtiden vill jag ha en egen häst, men det tar så otroligt mycket tid.

Nu har i alla fall familjen skaffat katt. I november kom han till dem, sex månader gamla Zingo.

– Det är helt underbart. Min bror är pälsdjursallergiker, så under uppväxten kunde vi inte ha några pälsdjur.  

Hon berättar om kungspytonormen de hade som husdjur i stället, och om hur hon varje gång hon hade varit i stallet var tvungen att byta om ute på verandan och snabbt hoppa in i duschen. Men hennes mamma uppmuntrade hennes hästintresse.

Ett öppet hem

Nu och framöver är det de egna barnen och deras aktiviteter som är i fokus. Dottern Mathilda både dansar med Dunderdansarna och går på gymnastik. Sonen Filip, i sin tur, verkar vara bolltokig.

– Han har sparkat boll sedan han kunde gå.  

Ibland kan hon sakna utbudet i Stockholm när det inte alltid finns det man söker i den åländska handeln och näthandeln är krånglig. Samtidigt tycker hon verkligen att det finns mycket på Åland, tack vare att det är en ö, och att det ändå händer väldigt mycket här.

Susanne återkommer till Björkudden där de bor, 200 meter från stranden. Onekligen är det ett av hennes smultronställen. Och Sverige är trots allt bara ett par timmar bort.

– Vi hann bo här ett halvår innan pandemin. Det var ju inte riktigt så här vi hade tänkt att det skulle bli. Jag längtar efter att kunna åka till Valdemarsvik och träffa mamma och hennes man.

Föräldrarna skilde sig när Susanne var 15 år och respektive föräldrar träffade nya livskamrater som också hade barn. Skrattande berättar hon om familjesituationen, hur den blev med alla olika band. Lika sorgligt berättar hon om sorgen efter hennes pappa som är väldigt stor. För tre år sedan gick han nämligen hastigt bort i en akut hjärtattack. Hon önskar att han hade hunnit se deras hus på Åland.

– Han var en viktig stöttepelare i mitt liv.

Susanne berättar om uppväxten och hur de hade fosterbarn i familjen och var ett avlastningshem.  

– Mamma och pappa frågade oss syskon om det var okej, och det var det.

Hennes pappa var förskollärare och hade väldigt mycket erfarenheter av barn med problem.  

– En av de pojkar som har varit en del av familjen sedan han var tre år köpte, efter pappas bortgång, vårt föräldrahem och nu växer hans två små flickor upp där vilket känns väldigt fint.

Det var ett hem öppet för andra barn hon växte upp i.

– Det var alltid hos oss vi hängde, och det är det jag också eftersträvar i min familj. En öppen atmosfär!