Ute i hagen strosar korna och inne i köksvärmen doftar det av nymålat från den renoveringen och från den nyfixade kökssoffan som har hittat in från ett uthus. Här i Sund, Finby, på gården Mattas bor Jennifer Sundman tillsammans med make och tre barn. Gården har funnits i hennes släkts ägo, från hennes fars sida, sedan generationer tillbaka.

– Jag har alltid sagt, ända sedan jag var barn, att jag ska ta över gården och att jag ska ha kor.

Kor har funnits med i hela hennes liv.

–  Gummor och guffar i granngården hade mjölkgård. Och hästar höll jag på med i många år. De var mitt huvudintresse under hela lågstadie- och högstadietiden. Sedan började jag jobba i ladugårdar med lättare sysslor och senare som avbytare på somrarna. Jag blev fast, säger hon leende.

Tänkte bli lärare

Efter studier vid dåvarande Ålands yrkesskolas samhälleliga och sociala linje valde hon att ta ett sabbatsår för att jobba med hästar på en gård utanför Norrtälje. Hon hade egentligen inte alls klart för sig vilken studieväg hon skulle ta efter studierna vid yrkesskolan.

– Jag funderade på lärare ett tag så jag gick ett naturvetenskapligt basår efter sabbatsåret. Då hade jag fått komma in direkt på lärarprogrammet med inriktning på de naturvetenskapliga ämnena efteråt. Men under det där året fick jag upp ögonen för agronomprogrammet, och dit behövde jag ändå de naturvetenskapliga ämnena, 

Det blev också mycket riktigt studier vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala, Ultuna. Jennifer trivdes. Hon hade med sig hästarna och dessutom träffades hon och maken Lars-Johan under studietiden. Hon studerade till husdjursagronom, han till ekonomagronom. Hon inser att det inte alltid blir som man har tänkt.

– Det blir bra eller bättre ändå!

När hon under studietiden kom i kontakt med gårdsmejerier visste hon dessutom att det var det hon ville syssla med hemma på Åland. Hon gick en nybörjarkurs och en grundkurs under det sista året på SLU.

– Det var på Eldrimner som ordnar utbildningar i mathantverk.

Både mathantverk och mejeriverksamhet intresserar henne.

– Hur man lagar mat från grunden och förädlar råvaror på ett hantverksmässigt, traditionellt sätt.

Startade mejeriet

Efter studierna flyttade paret direkt hem till Åland och till Jennifers släktgård. Även om hon så länge hon kan minnas har vetat att hon ville bli bonde när hon blev stor, hade hon alltid trott att hon skulle vara tvungen att ha ett annat yrke på sidan om. Men de lever av sin gård. Totalt har de nästan 90 hektar odlingsmark. Lars-Johan brukar nämligen också sin släktgård i Daglösa. Så de har två jordbruk, plus mejeriet. De odlar potatis, lök, spannmål och foder till djuren. Det mesta kring hemmagården odlas ekologiskt, precis som fodret till korna.

– Det är mycket pappersarbete, konstaterar Jennifer, som är nöjd över att maken tar hand om den biten.

När paret tog över gården visste Jennifer således att hon ville ha kor. Valet låg mellan att ha en stor ”robotladugård” eller bara några kor. Det blev det sistnämnda.

– I dag har vi fyra kor som vi mjölkar, men under vintern ska fyra kvigor kalva.

När mejeriet skulle skapas var det Jennifer som höll i trådarna och planerade det.

– Vi håller fortfarande på att lära oss, säger hon.

– Det är många parametrar som ska klaffa, inflikar hon och nämner allt från enzymer till mjölksyrabakterier.

– Man lär sig hela tiden! Ju mer man lär sig desto mer inser man att man inte kan. Jossan har varit med nästan från början, säger hon om Josefine Blomqvist som jobbar i mejeriet.

– Utan henne hade det inte gått.

I det lilla mejeriet på gården framställer numera olika sorters hårdost, mögelost, färskost, grillost, yoghurt och glass av mjölken från de egna korna. På somrarna skulle de kunna sälja mycket mer av sina produkter, inser hon.

– Men vi har inte så jättestora lagerutrymmen, och på vintrarna är det lugnare.

Lugnet själv

Jennifer berättar om det första intensiva halvåret när mejeriet skulle komma igång, och om småbarn och odlingarna som skulle skötas samtidigt. Paret har i dag tre döttrar. En går i skolan, en går på dagis och den yngsta är ännu hemma. Men de har uppbackning från familj och släktingar om och när det behövs. Jennifer visar sig dock ha den egenskapen att hon väldigt sällan blir stressad.

– Jag är ganska lugn. Och jag tycker om att jobba. Ibland är det frustrerande. Jag skulle vilja göra så mycket!

Just nu har även huset fått lite renoveringsomsorg.

– Men det är en rolig grej. Vi har bott här i åtta år, men först nu börjar vi sätta vår egen stil i huset. Det var ganska slitet före. När renoveringen blir färdig skulle jag vilja ha mer tid för trädgården. Det har blivit mer och mer.

– Jag skulle vilja odla mer egna grönsaker och bli självförsörjande.

På gården tornar också ett nytt växthus upp sig. Egentligen handlar det om att vilja leva mer som förr i tiden och att få mesta maten från egna gården.

– Samtidig är det alltid roligt att lära sig nya saker och det känns faktiskt tryggt att veta att man kan odla mat på egen hand. Det är också ett sätt att spara på miljön eftersom transporterna och förpackningarna minimeras, plus att man vet exakt hur maten odlats.

Jennifers miljömedvetenhet har nog alltid funnits hos henne, inser hon. Precis som hos hennes kompisar. Barndomsgänget har hållit ihop. De har haft hästarna gemensamt och har alla alltid varit ute mycket.

– I moppeåldern cyklade jag överallt istället för att ta moppen. Jag cyklade och gick också till stallet i Tranvik och till Prästö stugby och camping när jag sommarjobbade där, säger hon.

Hon cyklar också i dag, men mindre sedan barnen kom.

I skolan var Jennifer tyst och blyg och pratade inte gärna inför klassen. Men det där är någonting hon har fått lära sig och öva på, bland annat under studietiden i Uppsala och senare inför olika grupper som kommit till gården.

– Jag har alltid tyckt om att gå i skola. Och jag har nog alltid gått min egen väg, utan att ha uttryckt mig i stora ord.

Välbehövlig paus

Sommartid har de sedan fem år tillbaka även ett kafé på gården. Det var när de började med glass som de kände att de ville erbjuda kaffe till. Och sedan tillkom burgarna och lite annat smått och gott på menyn.  Det här året hade Mattas paus från att vara med som deltagande gård på Skördefesten.

– Vi behövde så om åkern där vi brukar ha parkering. Det var så det började, att vi inte skulle vara med, säger hon och konstaterar att de sedan ställde in sig på att ta en paus.

Sex gånger har gården varit med.

– Det är mycket jobb kring det. Ungefär 25 personer brukar hjälpa till under Skördefesthelgen.

Samtidigt är det mycket förberedelser för egen del. Hon bakar bland annat allt burgarbröd själv tillsammans med en kompis mamma. Hela gården vill hon ha städad och fin. Det här året kunde de istället åka runt själva och inspireras av andra och deras praktiska lösningar. Under lördagen höll de sig dock hemma. Kunder hörde nämligen av sig och ville komma och handla även om de inte var med i evenemanget. De är vana att vara flexibla.

– Det kommer något samtal varje dag som man inte har räknat med, säger hon leende.

Nyligen utannonserades att Mattas gårdsmejeri hade blivit nominerat till Nordiska Rådets miljöpris 2021, som Ålands bidrag, för hållbara livsmedelssystem. I nomineringen ingår ord som: ”en framåtblickande anda och mod i en traditionell industri som generellt präglas av dålig lönsamhet”.

– Vi är små, men kan vara exempel för andra, säger Jennifer ödmjukt.

”Hållbarhet, miljö och djurvälfärd genomsyrar verksamheten och arbetet med cirkulär produktion är framträdande”, är andra ord som ingår i nomineringsformuleringen.

Och för Jennifer är det självklart med en god djuromsorg – att djuren ska ha det bra. Men också att ta vara på spillprodukterna, som vasslen i mejeriet som går till grannarnas skogsgrisar. Samtidigt konstaterar hon att det är mycket regler att förhålla sig till.

– Nästan allt behöver antecknas för att sedan kunna kontrolleras. Det är det jobbigaste med att vara egenföretagare.

Den egna morgonstunden

När vi pratar om drömmar, säger hon att hon inte skulle vilja ha mer att göra eller att företaget ska bli större.

– Men bättre vill man ju alltid bli. Sedan skulle jag vilja ha mer tid till odlingar, baka mer bröd, väva mattor och att tillsammans med barnen tillbringa mer tid med hästarna och de andra djuren. En lugnare vardag. Vi har i många år jobbat med att få gårdens byggnader i bra skick och där är vi på slutrakan, men några projekt återstår där också.

Stunderna på morgonen när hon går ut ensam och mjölkar korna ger henne en bra start på dagen. Mjölkar gör hon med den mobila mjölkningsmaskinen. Efter att hon har gått till korna vid halv sju på morgonen är hon färdig vid åtta och går in till barnen som har varit med pappa Lars-Johan fram tills dess.

– Lars-Johan är den som mest sköter jordbruket. Hushållsarbetet delar vi på. Jag är en morgonmänniska och tycker om att gå ut till korna. Djurskötseln har jag alltid varit säker på, att det är det jag vill. Men tog mejeriet mer tid än jag trodde från början.

Hon trivs onekligen på hemmaplan, att åka iväg på resor lockar henne inte alls. Förutom att åka på studieresor då hon får se hur andra gör. Samtidigt är hon tacksam över att ha varit borta från Åland i några år.

– Jag trivs här hemma!

Hon lyfter fram närheten till naturen och konstaterar att våren är en favoritårstid. Den tiden på året när det grönskar, dagarna blir längre och kalvarna får komma ut.

– Tiden kring midsommar är magisk, men jag tycker om också om den här årstiden. När det inte är så hett och färre insekter. 

Fortfarande har hon två islandshästar. Tidigare i veckan kom de hem till gården igen efter att ha varit utackorderade ett tag. Barnen har längtat efter att ha dem därhemma. 

Efterhand har också intresset för gårdens historia vuxit allt mer hos Jennifer.

– Jag älskar att bo på den här gården. Man blir ödmjuk när man ser spåren från tidigare generationer. Jag kan inte tänka mig någonting annat. Jag har insett att det är här jag vill vara.

Personligt

Ålder: 34 år.

Yrke: Egenföretagare.

Bor: Finby, Sund.

Familj: Maken Lars-Johan Mattsson, barnen Vendla åtta, Vera fem och Vivan två år.

Intressen: Allt kring gården, djur och natur.