Fotbollen har följt Rezgar Amani sedan barnsben – ända sedan han hängde med en kompis på träning i sexårsåldern, strax innan han började skolan. Kompisens pappa var tränare och Rezgar bad om att få följa med. Egentligen var det inte själva fotbollen som genast fångade honom, snarare var det den trivsamma känslan han upplevde. Gemenskapen. Och kärleken till fotbollen, den har bara växt och växt ... och verkar aldrig sluta växa. Nya dimensioner kommer till. Inte bara som spelare – utan också som ledare, tränare, domare och åskådare.

– Jag tröttnar aldrig på den!

Under en period höll Rezgar även på med judo.

– Ett tag prioriterade jag den före fotbollen. Jag fastnade för att det var individuellt. Bara jag själv kunde påverka hur snabbt jag gick framåt. Jag hade bra fallenhet för den, tog nya bälten och slog dem som hade tränat längre än jag. Men sedan saknade jag lagspelet – det sociala. Det är halva grejen. Så jag valde bort judon.

Alltid kul

I den engelska fotbollsligan, Premier League, är det Chelsea som är favoritlaget. I unga år bestämde han sig, vid ett tillfälle när Chelsea förlorade en match, för att han skulle träna så att han kunde börja spela med dem. Helt enkelt se till att hjälpa dem så att de aldrig förlorar. Men han växte upp och insåg redan i 15-årsåldern att det var väldigt få som når dit. Då omformade han sina mål. Det sociala och att det är så roligt att spela fotboll var ju grunden för honom, och då kom han fram till att han helt enkelt bara skulle köra på så länge det är roligt.

– En ledare sa: Tänk att du är 20 år nu och att du kommer att spela 10-15 år till och du blir någon procent bättre för varje år ...

Det där har satt sig i Rezgars minne och inspirerat honom.

– Varför skulle jag sluta? Jag tycker alltid att det är kul och har aldrig känt att jag inte vill träna.

I 16–17-årsåldern började han träna med IFK Mariehamn och skrev sedan kontrakt med laget. När han hade insett att det skulle bli svårt att nå Chelsea ändrade han sin målbild till att bara se hur långt han kunde komma. Han var mer i nuet, också i själva träningen. Ett delmål var att spela en ligamatch.

– Om jag inte skulle ha spelat en ligamatch skulle det ha varit ett nedlerlag.

– Det var jätteroligt att få vara med de stora grabbarna. Jag blev bra omhändertagen, det var en positiv upplevelse, säger han om känslan i IFK Mariehamn.

Nådde ligaspel

Den första ligamatchen spelade han som 18-åring. Under fyra år var han kontrakterad för ligalaget. Sedan valde han att ta ett nytt steg. Han hade gett det chansen, men det tog inte riktigt fart för honom. 

– Och jag vill spela och bidra.

När han i stället gick över till FC Åland kändes det jätteroligt, understryker han.

– Jag hade så många vänner där, det kändes helt naturligt.

Samtidigt tycker han att det är viktigt att bidra med det man kan, även om man inte spelar. 

– Vi har haft bra sammanhållning i alla lag jag har spelat i.

Laget steg till division två, och han spelade i laget två-tre år. Sedan fick IFK Mariehamn en ny tränare i Peter Lundberg, och han lockade Rezgar tillbaka. Han tog chansen på nytt. Lågan hade inte slocknat. Han testade ett par år och det gick helt okej.

– Men det lossnade inte riktigt. I slutändan handlar det om din egen förmåga, påpekar han realistiskt.

Tillbaka i FC Åland fortsätter han bara spela, med glädje, som han säger. Han utesluter inte någonting, men förväntar sig heller inte någonting

Verksamhetsutvecklare

Fotbollen har hela tiden varit huvudgrejen för honom. Och han har heller inte känt att något har varit bortkastat. Han tycker aldrig att det är tråkigt med fotboll och kan nästan ha lite svårt att acceptera att andra inte alltid tycker att det är så kul.

– Jag missar aldrig en träning, säger han med ett stort leende.

Men han menar också att fotboll är så mycket mer än att spela.

– Det håller igång kroppen. Många säger om sig själva att de borde börja motionera.

Den upplevelsen har han aldrig haft för egen del. Fotbollen, och träningen genom den, är den del av hans liv.

– Dessutom är det socialt och man har fått uppleva många ställen, allt från ö-spelen till Champions League-kval och man har fått se hela Finland.

Innan tjänsten som verksamhetsutvecklare inom FC Åland hade han redan hjälpt till med diverse saker kring laget.

– En del är samma nu.

Om varför titeln är verksamhetsutvecklare och inte verksamhetsledare, säger han att det handlar om just att utveckla föreningen. Han berättar om moderföreningarna som är Sund, Saltvik och Finström, och att man fram till 13 års ålder spelar i respektive förening, innan man sedan samlar ihop dem.

– Först handlar det om: hur hjälper vi moderföreningarna, sedan: hur håller vi dem kvar, säger han om den känsliga tonårstiden då många slutar spela fotboll.

– Hur minska antalet som slutar?

Rezgar sköter det administrativa tillsammans med resurstränare och sportchef Alexandre Semenov. Rezgar sköter bland annat mejlkorrespondens och kontakten till förbunden, och driver bland annat den åländska fotbollskorpen. Han planerar och genomför. Ibland går han också in och hjälper till att dra träningar för de yngre.

– Det är lite flytande. Nu, med coronan, handlar det också om hur vi ska få in intäkter till föreningen när till exempel sponsorerna har minskat.

Han kommer in på de viktiga ledarna.

– Anknytningen till ledarna är så stark och viktig.  Vi ska inte bränna ut dem, så vi hjälper till med administrativa grejer.

Det fanns tidigare planer på ett damlag i FC Åland.

– Damfotbollen behöver struktureras om. Det är brist på seniorlagspelare, då blir det inte bra om vi snor spelare, säger han om insikten.

Nära igen

Han återkommer till den gångna säsongen för herrlaget FC Åland som även denna gång snubblade på målsnöret och blev trea i serien.

– Det här har hänt så många gånger. Det visar hur svårt det är att vinna en serie, säger han leende och tillägger:

– Vi har slutat sucka, det här har hänt så många gånger.

Gnistan i laget fortsätter dock finnas, understryker han. De är ett sammansvetsat gäng som hittar på saker och umgås även utanför fotbollen. Där finns en stomme som har varit med länge.

– Det är tävlingsinriktade människor. Flera har tidigare spelat i IFK Mariehamn.

Dels handlar det om att hålla igång på något sätt och dels handlar det om att man spelat fotboll även tidigare och vill fortsätta.

– Det är ett roligt sätt att umgås på, och samtidigt motionera och ha roligt. Det är socialt. Vi skämtar och tävlar mot varandra. På bortamatcherna har vi också mer tid att umgås.

Även den gångna säsongen vann han skytteligan. Han har gjort det tre-fyra gånger. Och han sticker inte under stol med att han blommar mer i FC Åland.

– Det är lägre nivå än ligafotbollen, ett lättare uttryck.

Till tränaren Alexander har han haft någon form av relation ända sedan han själv var i 15-årsåldern. Då i IFK Mariehamn.

– Han har alltid trott på mig. Men det handlar inte bara om att få förtroende, utan också om att leverera. Har jag haft en dipp, har han ändå trott på mig.

Samarbete mellan lagen

Den gångna säsongen blev halverad, och man mötte således lagen bara en gång. Men Rezgar konstaterar:

– Man får lägga allt annat åt sidan under coronan, och prioritera hälsan – vad som är viktigast. Man anpassar sig!

När den här säsongen kommer att dra igång är ännu lite oklart, även om den är tänkt att starta i början av maj. Allt beror på cornasituationen i lagen.

– Alla har rätt till två veckor av förberedelse innan seriestart.

Herrlaget, FC Åland, tränar tre gånger i veckan, plus match. Rezgar själv tränar mer än så. Nu har han också varit med och tränat i sitt forna lag: IFK Mariehamn.

– Vi samarbetar, säger han om lagen och understryker att det inte är bara han från FC Åland som tränar med dem.

Nyligen var han även uttagen i IFK-truppen vid en träningsmatch.

– Jag gillar att spela, så ja, jag kommer, säger han självklart om när han blir kallad.

– Vi vann med 1-0 men mitt mål vara att göra mål i matchen. Och jag brände ett riktigt bra läge ...

Han har nämligen sina egna små målsättningar.

– Något som triggar mig, även på träningar. När jag var yngre hade jag tyngre att acceptera om det inte gick som planerat, nu rinner det av mig snabbare. 

Men frustration och besvikelse kan också vara en bra grej, konstaterar han. Han ger sig själv en stund efteråt, sedan går han vidare och jobbar än hårdare.

Trigga och motivera

Tjänsten på FC Åland är inte heltid. Förutom att han dömer en del matcher jobbar han även som tränare för IFK Mariehamns U20 lag. Han gick en UEFA-tränarutbildning nu under pandemin och där och då fastnade han än mer för det – fick helt enkelt upp ögonen för det. Han har vuxit in i tränarrollen. Han nämner hur det handlar om att lägga upp en plan för en spelare, liksom kunskapen kring hur spelare bli bättre – planen för det och att spelaren också köper det.

– Det handlar om att hantera spelare på olika sätt. Att trigga, motivera, peppa, berömma. Tro på dem!

Han inser att han har fått en annan slags respekt för tränarrollen. Och att det är lätt att ha åsikter, så att säga från sidan, men hur svårt det faktiskt kan vara. På frågan vilken tränare han själv ser som någon slags förebild, svarar han blixtsnabbt José Mourinho, numera tränare i Tottenham.

– Jag har gått igång på honom. Han är en härlig karaktär. Nu är han lite på väg neråt, men han har varit så otroligt framgångsrik.

Det är inte fel att drömma, säger han. Även om han menar att man inte bara ska se målet.

– Kör på det du tycker är roligt. Lägg tiden på det. Vill du bli världens bästa schackspelare – lägg all tid på det.

Nybliven pappa

När Rezgar var tre år flyttade familjen till Åland från Iran. Han har egentligen inga minnen från tiden innan flytten, förutom av sin morfars bil – som var blå. Något återbesök i landet han levde sina första år har det inte blivit, och inte har han något sug efter att åka dit heller.

– Däremot var vi i Turkiet när jag var tio år. Då kom släktingar och besökte oss på hotellet vid bodde på. Viss släkt har också kommit hit på besök.

För nio veckor sedan blev Rezgar pappa till Lily. 

– Det är jätteroligt att ha blivit pappa. En helt ny del i livet. All ens uppmärksamhet och tanke går till henne, säger han samtidigt som han med värme i rösten berättar om Jack Russellterriern Naila som tidigare helt och hållet har varit i centrum. Han har alltid tyckt om djur, alldeles särskilt hundar.

– Och jag har alltid tänkt att jag ska ha barn, det har varit självklart för oss.

Han har en bra balans i tillvaron, Rezgar. Han är nöjd och stiger upp varje morgon med ett leende.

– Jag har inte så mycket att klaga över!