Kristian Metsälä

Personligt

Ålder: 46 år.

Yrke: Möbeltapetserare, mångsysslare.

Bor: I Finström, Ämnäs.

Familj: Sambon Eleonore Sunnebrandt, barnen Milja och Ninja, vuxna barnen Minna och Alfons och bonussonen Liam.

Intressen: Musik, hemmet och familjen.

När Kristian Metsälä fick ett telefonsamtal från Portugal med budet om att personen i fråga hade en båt i Mariehamn som det fanns ”lite att göra på” tog han sig an den. Personen hade köpt den osedd.

– Den såg inte så vacker ut, säger han om båten –  en 30 fots Scarab.

Det började med att han skulle klä om dynorna och slutade med en hel omkostymering från för till akter. Ägaren träffade Kristian först när det var dags för slutvisning för några veckor sedan. Han kände ingen oro, han visste att han hade gjort ett gediget jobb. Han vill alltid modifiera och förbättra.

– Hellre en söm för mycket än en för lite.

Kristian utgår ifrån att han fick jobbet efter att ha blivit rekommenderad av någon. Säkerligen kommer det här jobbet att generera fler liknande specialjobb. Han är väldigt dålig på att säga nej, erkänner han.

– Jag är lite för humanistiskt lagd. På gott och på ont.

Han åtar sig allt från lyxbåtar till potatisupptagarpresenningar. 

I regel säger han vad han tycker, vilket ibland kan uppfattas som rent av elakt eller framfusigt, tror han.

– Men det är sådan jag är! Jag är ärlig. Det måste man ju vara. Det här är det jag livnär mig på.

Praktiskt lagd

Till mångt och mycket är han självlärd i det han gör.

– Alla mina mest värdefulla kunskaper är självlärda 

Redan tidigt började han snickra hemma i uppväxtens Norrland, också väldigt avancerade grejer. Redan innan han hade fyllt moppedålder började han mecka på sin moped. Han plockade isär, satte ihop och modifierade. Som 14-åring sydde han den första inredningen till sin bil och fixade ljudet i bilen. Då hade han redan slutat köra moped och börjat köra bil istället. Därefter fick han sy en hel del bilklädslar och designa ljudanläggningar åt andra. I grunden menar han att det handlar om att se hur saker och ting ser ut när man tar isär dem för att sedan kunna plocka ihop dem igen. Hans intresse innebar dock att han eldade upp ett par symaskiner för sin mamma.

Kristian växte upp med föräldrar som var mjölkbönder. På den tiden var samarbetet mellan mjölkbönderna och mejerierna tätt.

– När min mamma tyckte att den nya reklamen för smör var dålig gjorde jag någonting med kor som betade på ängarna, säger han om teckningen han skapade. 

– Hon tog den vidare och den var med i reklamen i lokaltidningarna. Det var belönande i sig att bli utvald, att de plockade ut den. Att förstå att det man gör är bra.

De nio grundskoleåren var dock en pina för honom. Han ville använda sitt huvud till att tänka själv och ifrågasatte gärna. Det var inte särdeles populärt. När det var dags att söka till gymnasiet sökte han bara till en linje, den estetiska med inriktning på bild och konst. Men betygen räckte inte till och istället fick det bli handelsgymnasium. Det var inte alls rätt för honom. Räddningen låg i att det var mycket praktik. På den vägen kom han vidare in på ljud- och ljusteknik. Professionellt byggde han billjud under ett antal år, också på tävlingsnivå, och åkte på turnéer med olika band. Musiken kom tidigt in i hans liv och han var dessutom diskjockey under en period.

Bob i landslaget

Under uppväxten höll Kristian på med en hel del sport. Han testade på bandy och fotboll. Efter ett uppehåll kom han in på idrotten igen efter militär- och gymnasietiden. Den gången blev det bob. 

– Det bara blev så. Vi hade Sveriges enda bana där jag är född och uppvuxen. Den är lite som Norrlands formel ett. Det går fort. Mycket adrenalin. Man kan dö

Han tränade väldigt mycket på den tiden och tävlade på juniorlandslagsnivå, men påpekar att det inte innebar en så hög nivå. När sommaren kom blev det träningsuppehåll och ett tomrum. För att fylla det hoppade han på en cykel och cyklade kors och tvärs i Sverige. Han hamnade på Öland och började dessutom sjunga i ett band och skriva musik. 

Sommaren därpå återvände han till Öland för jobb på en camping. Under vintern hade han skapat och sjungit in låtar a capella för att killarna i bandet skulle kunna tonsätta. Men det blev arbetsdrygt för dem. Han insåg att han behövde lära sig spela gitarr, vilket han också gjorde på egen hand. Även sommaren därpå blev det Öland. Då var det dessutom sluttränat för honom. Han hade blivit påhoppad av ett gäng i Östersund, försvarat sig och slitit av axellederna. 

Det var också den sommaren, 1996, han för första gången träffade kärleken Eleonore. Han var 21 år och hon betydligt yngre än vad han visste om.

– Hon fick kalla fötter och sprang åt ett annat håll.

Jobbade på fritids

Kristian utbildade sig till förskolelärare och fritidspedagog på lärarhögskolan i Kalmar, och jobbade inom förskolan under ett antal år – även som avdelningschef på ett fritidshem.

– Barn är det lättaste som finns att jobba med. De ser livet med öppna ögon! 

Samtidigt fortsatte han syssla med ljud och ljus, sjöng i coverband, gifte sig och fick barn. 

När han sedan jobbade på en förortsskola i Stockholm med barn från 15 olika kulturer upplevde han det som en utmaning att komma hem och ha krafter kvar till sina egna barn.

– Det var inte värt det.

Istället jobbade han som mekaniker under tio år.  Skilsmässan var dock till slut oundviklig.

– Ibland måste man bara göra det som är bäst för en själv, och inte leva för eller genom någon annan, säger han och om skilsmässan från de två första barnens mamma.

– Om du mår dåligt är det ingen som mår bättre av det! Ingen blir lyckligare av att du är deprimerad.

Kanske hade han bara haft en önskan om en egen fungerande familj. Han kommer in på sin uppväxt i en dysfunktionell familj och hur det präglar en. Kristians pappa var alkoholist och själv hade Kristian också druckit ganska mycket och ofta i unga år. Men den dagen då han tog körkort förändrades det. Han åkte till en annan ort för att kunna koncentrera sig på att ta det. Han gjorde det på 14 dagar.

– Och jag bestämde mig för att det här körkortet, det ska jag ha kvar.

Eftersom han inte drack hamnade han ofta som chaufför i någon raggarbild.

– USA-bilkulturen är ganska stark där, säger han om uppväxtorten.

Han har också ett stående erbjudande från World of Classics att komma och jobba hos dem som mekaniker. Den egna drömbilen skulle kanske vara en fin 57:a, en Bel Air, tvådörrars, babyblå med vitt tak och lite pärlemor i det vita.

– Men egentligen vill jag bara ha en Volvo Amazon …

Osannolik kärlekshistoria

Den Eleonore han mötte på Öland stötte han på igen tio år senare av en slump i Norrland.

– Det visade sig att hon hade släkt där uppe.

Den här gången sprang hon inte åt ett annat håll. När han och Eleonore skulle få barn ihop kände Kristian, som då bodde i Stockholm, att det inte längre var värt att pendla till Åland. 

– Hon är inflyttad svenska. 

2012 flyttade han permanent till Åland.

– Det var inte ett svårt val! Jag är född och uppvuxen i Norrlands inland. Där vet också alla allt om alla. Och livet blir inte bättre än man gör det till.

Hur han hamnade in på möbeltapetsering går tillbaka till 2015 när han var sjukskriven. Det visade sig att han inte är jättebra på att inte göra någonting. 

– Jag var hemma hos en bekant som behövde göra i ordning några stolar och jag sa att ”jag kan göra det”. Sedan la jag ut på Facebook att jag kunde göra lite småpyssel. Det blev direkt hur mycket som helst.

På den vägen är det. Först hade han sin verkstad hemma. Småningom ingick mer och mer maskiner som krävde utrymme. Nu har han verkstaden i Hammarland. En bra dag på jobbet får han utlopp för sina kreativa sidor på flera sätt.

– Då får jag även designa en luddig idé, rita en skiss och plötsligt har det blivit något helt annat.

Kristian lider av någon form av ledsjukdom som inte kan diagnosticeras och som började i tumknogen. För varje behandling han fick genom sjukvården upplevde han att smärtan spred sig ytterligare. Han har till och med testat cellgiftsbehandling. I dag handlar det om alla leder i kroppen. Framför allt skulle han önska att han fick ett svar på vad det är. Eftersom han inte har någon diagnos är han tvungen att arbeta. Och han känner att det är tur att han har rätt kunskapsområde och att han är praktiskt snabblärd. Han har försökt anpassa sig. Han rör med fingrarna på stöden kring handlederna och förklarar att han stundom har så ont att han inte kan göra något alls.

– Inte ens skiva ost till frukostmackan. Jag drog en taskig sjukdomslott …

Kristian berättar också om Hortons sjukdom som drabbade honom för rätt många år sedan. Det tog åtta månader innan han fick sin diagnos. Innan dess var han övertygad om att det var en tumör. Han hade dagliga anfall och fick bara försöka uthärda dem. Han beskriver känslan likt att ha ett glödande järnspett i ena ögat.

– En period var det extremt under långa perioder. Jag har insett att luftombytet var en jättebra grej. Efter skilsmässa och flytt blev det bättre. Men så hamnade jag på en icke tillfredställande arbetsplats – då började det igen.

– Men så lite bekymmer som jag har nu har jag nog aldrig haft.

Noggrann slarver

Överlag är han nöjd med tillvaron, men kunde önska att dygnet hade 36 timmar. Även om han förvisso är väldigt noggrann i sitt jobb, är han en riktig jädra slarver privat. Det är så han själv uttrycker det.

– Jag gör så gott det går, säger han småleende.

– Jag är också bra på att dra igång projekt hemmavid, men de tar lite tid att slutföra.

Ofta jobbar Kristian långa dagar. Ibland börjar hans arbetsdag klockan två eller fyra på morgonen. Sedan jobbar han så länge han orkar. Han har inga problem med arbetsintensiva perioder. Särskilt om det är roliga uppdrag. 

– Men inte om det är 25 kapell. Men man ska väl vara tacksam över att man har valt en bransch där det ändå alltid är roligt och aldrig monotont.

Musiken fortsätter att genomsyra hans liv. Han berättar om de bägge banden. Rasrisk är bandet för den egenskrivna musiken, ett hårdrockband, Rewinds är coverbandet. Det kreativa är alltigenom otroligt viktigt för honom. Förutom att han skriver musik, tecknar han gärna och skriver poesi. Och han har författardrömmar.

– Alla människor har någon form av ådra. 

Han är ytterst hemmakär och på det hela taget är det familjen som är hans största intresse. Han säger det i andemeningen att det är tack vare dem som han gör det han gör om dagarna. 

Trots att en hel del handlar om båtar i hans yrkesliv är han dock själv ingen båtmänniska.

– Jag skulle aldrig ha en båt med kapell!