Vissa företeelser i naturen bara måste man uppleva år efter år, även om de i andra betraktares ögon kan verka ganska enahanda. Samtidigt är det kanske en trygghetskänsla i vår oroliga värld att märka att livet i naturen åtminstone till valda delar fortgår som det gjort i åratal.

En ljusglimt under höstens gråmurriga november är att försöka se skäggmes, en liten långstjärtad fågel med speciellt utseende. Pastellfärgad i gulbrunt med grått huvud, och med hanens svarta slokmustascher som speciellt kännetecken. Har man en gång sett skäggmes går det inte att ta miste på iakttagelsen.

I första hand lätet

I vassen kring vägbanken över till Bergö i Finström har vi flera år observerat den. Den är inte så lätt att få syn på, där den lever ett undanskymt liv djupt inne i vassruggarna. Oftast är det lätet man i första hand lägger märke till, ett metalliskt plingande inne i vassen.

Först bara några korta strofer men om man ger sig till tåls hör man småningom en hel kör.

Trots lätet är skäggmesen svår att lokalisera inne i vassen, men plötsligt flyger en liten flock tätt över vipporna. De rör sig nervöst mellan stråna och är minsann inte de mest fotovilliga i naturen. Men skam den som ger sig så till slut lyckas vi ändå fästa några skäggmesar på minneskortet.

”Måste ju finnas”

Innan dess har vi gjort en runda på stranden bort mot Gloviken i väster och detsamma på östra sidan, och flera gånger trott att vi fått ögonen på skäggmes, men tvingats medge att det i stället varit blåmesar eller helt prosaiskt en talgoxe som spelat oss ett spratt.

Spaning med kikare har avslöjat flygande aktivitet över vassen och gett hopp om att till slut få syn på dem. Klafsande fram mellan blöta tuvor på strandängen har vi ändå tänkt ”men de måste ju finnas här”.

Men det har de inte gjort så särskilt länge. I Sverige gjordes första iakttagelsen på 1960-talet och till Åland kom de sannolikt någon gång på 80-talet. Skäggmesen häckar numera hos oss, i stora vassområden vid exempelvis Torpfjärden och säkert vid andra vassjöar som vägbanken till Bergö. Iakttagelser har också gjorts vid Brosundet i Ämnäs.

Anpassad till vassen

Skäggmesen är anpassad till liv i vassen, bygger sina bon mellan ett par vasstrån ganska nära vattenytan. Där är den relativt väl skyddad från rovfåglar och har tillgång till ett skafferi i vassens överflöd av insekter, spindlar och kvalster. Vintertid byter de meny till vassens frön.

Vidsträckta vassområden är en grundförutsättning för att den ska etablera sig, inlandets skogar göre sig inte besvär. Skäggmesen är ursprungligen hemma i Centralasien men har brett ut sig på olika platser i Europa. Att förändrat klimat inverkat på utbredningen är sannolikt, så vi får nog numera räkna den till våra häckfåglar. Trots våra besvär med att få syn på den sägs den vara nyfiken och gärna komma fram för att se vem som klafsar fram och prasslar i vassen.

En klassisk bild av den är i bred spagat med ett stadigt tag med fötterna om varsitt vasstrå.

Skäggmesen är trots yttre likheter ingen mes utan tillhör numera en egen familj i fågelvärlden. Den har fått behålla sitt namn på svenska, medan den på finska bytt från partatiainen (skäggmes) till viikistimali (mustaschtimal).