Allan Palmer höll på med både fritidssegling och kappsegling i ungdomen. Att kunna jobba på segelfartyg på heltid och ha det som yrke visste han inte då att ens var möjligt.

Han gick i gymnasiet och fortsatte sedan i konstskola i Stockholm.

– Jag var på väg till konstakademin men kände i det skedet att det var för pretentiöst och att konsten i sig var underordnad utan att synas och framgång var det viktigaste.

För att finansiera sina studier i Stockholm arbetade Allan Palmer med skogsvård eftersom han var intresserad av trä.

– Jag hade till och med en tanke på en yrkesutbildning men eftersom det främst rörde sig om monokultur, där man odlar ett träslag åt gången, ville jag inte fortsätta, säger han.

Allan Palmer åkte i stället till ett varv i Portugal där man byggde om ett fyrskepp till segelfartyg.

Vid Tall Ships Races 1980 hade han möjlighet att träffa folk runt om i världen och insåg att ingen annanstans finns den segelfartygsbakgrund som det finns på Åland.

Vilket var det första traditionella segelfartyget du jobbade på?

– Det var den amerikanskägda skonaren Edna som seglade med last. När jag kom ombord kände jag att jobbet satt i fingrarna. Jag hade jobbat med underhåll på Pommern och i sjöfartsmuseet så jag kände att jag kunde jobbet. Segelfartyg och sjöfart är en tradition som vi har nära inpå oss så för mig kändes jobbet helt odramatiskt.

Allan Palmer har varit delaktig i 15-20 segelfartygsprojekt, både nybyggen och restaureringar. Huvudsakligen har det handlat om att konstruera och arbeta med riggningen och att testsegla och träna de blivande besättningarna. Men han har också varit inblandad i planeringen av fartygens inredningar. Han har seglat på cirka 25 fartyg bland annat på Sörlandet, Marité och det norska fartyget Anna Kristina som är över 100 år gammalt.

– Bland de absolut bästa seglingar jag gjort var två månadslånga resor till Skottland och Hebriderna som jag gjorde med min egen skonare Nordboen, tillsammans med en massa goda vänner.

Albanus och Briggen Tre Kronor

I mitten av 80-talet tog Allan Palmer tillsammans med Håkan Lindberg initiativet till ett projekt att bygga en jakt till Tall Ships Races i Mariehamn 1988. De planerna övergick snart till byggandet av galeasen Albanus istället.

Vid Tall Ships Races 1988 träffade han folk från runt om i världen och insåg att här fanns ”vanligt” folk som jobbade med segelfartyg och att det med den åländska bakgrunden var lätt att komma in i de kretsarna.

Vilket segelfartyg tycker du har varit bäst?

– Det är svårt att säga. Albanus ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag var med och drog igång bygget. Men jag var 16 år på briggen Tre Kronor så det fartyget är också speciellt för mig. Briggen Tre Kronor skulle aldrig byggts om inte Albanus blivit byggd. Rederiet Briggen Tre Kronor gick i konkurs men föreningen lever kvar. I somras var jag med och seglade som obetald skeppare.

Numera är Allan Palmer involverad i projektet med galeasen Emelia där han fungerar som bollplank till timmermännen.

Under årens lopp har han hållit på med bildhantverk genom både skulpturer i olika storlekar och frimärken. Han har gjort teckningar till byggen där timmermän inte velat ha CAD-ritningar.

– Hantverkare gillar teckningar, de är anpassade på ett helt annat sätt.

Allan Palmer har alltid tyckt om att resa.

– Soukerna i Marocko eller Tunisien är spännande. Att segla med lokala arbetsbåtar på Kenyas kust är något väldigt extra. Att se Inkastäderna i Peru och Bolivia var att uppfylla en dröm.

Men han tycker inte alltid att man behöver åka långt bort. Att besöka olika Baltiska kuststäder direkt efter Sovjetunionens fall gjorde ett starkt intryck på honom.

– De stora konstmuseerna runtom i Europa är alltid en upplevelse. Men numera har jag tröttnat på storstäderna, förutom Lissabon och föredrar mindre kuststäder vid Medelhavet. Jag har också varit till Australien med min mor och träffat släkten. Morfar var amatörkonstnär och jag hade möjlighet att besöka de platser han målat.

Numera arbetar han mycket för att de yngre generationerna skall föra vidare segelfartygstraditionerna, både när det gäller hantverket och själva seglandet av fartygen.

Allan Palmer känner en speciell känsla för segelfartyg, en känsla som kanske grundar sig i att han är en representant i en obruten segelfartygstradition.