Ann-Catherine ”Anki” Renfors fick en NPF-diagnos i ungdomen.

– I början var jag mest irriterad över att jag hade en diagnos. Men när jag blev äldre började jag jobba med mig själv och alla hinder blev utmaningar. Det gillade jag och det gjorde diagnosen till en fördel i stället för en nackdel, säger hon.

Hon har själv barn med NPF-diagnos och vet hur jobbigt det kan vara.

– Små saker kan bli väldigt stora. Det kan vara något som en person som inte har någon diagnos kanske inte ens tänker på, säger hon.

När blev du engagerad i barn och unga med NPF-diagnos?

– Det var när jag fick egna barn. Jag kämpade och kämpar fortfarande för barnens rättigheter och att de bemöts på rätt sätt. Mycket rör känslor och det finns många som tagit kontakt eftersom de mår dåligt. Det är faktiskt mest flickor.

Anki Renfors möter ungdomarna och lyssnar på deras berättelser.

– De behöver någon som tror på deras känslor och hur de känner. Jag tror att det är mycket viktigt att de får beskriva sina känslor och att de tas på allvar. Som jag sa tidigare kan små saker bli väldigt stora för dem.

Hon berättar att det förra året fanns en stödgrupp men att den avslutades till sommaren.

– Jag vill att vi tar upp den gruppen igen eftersom den var välbesökt. Jag har fått frågan om vi ska starta den igen.

Hur mycket tid ägnar du åt detta?

– Jag måste begränsa tiden eftersom jag behöver ta hand om mig själv också för att orka. Jag har nu sökt till en socionomutbildning och ska studera på distans om jag kommer in.

Ger extra energi

Att Anki Renfors skulle få utmärkelsen Årets NPF-kämpe hade hon inte förväntat sig.

– Det känns fortfarande lite overkligt. För några år sedan fick Brittmarie Storm ett pris och hon har varit min förebild i allt jag gör. Därför känns det lite extra speciellt att få utmärkelsen. Det känns som att jag verkligen gör bra saker och jag har fått mer energi till att fortsätta mitt arbete.

Anki Renfors säger att hon vill fortsätta eftersom det ännu finns mycket att göra för att samhället ska få större förståelse för de med NPF-diagnos.

Hon är inte med i någon styrelse utan jobbar med detta på frivillig basis.

– Jag lyssnar och hänvisar vidare till var föräldrar och unga kan hitta information om vad man har för rättigheter. Det berättas inte alltid om olika stöd som man har rätt att söka. Det är lätt att bli utbränd om man kämpar själv för sitt barn och då orkar man inte söka i djungeln av lagar.

Hon påpekar att bemötandet är viktigt. Att man lyssnar och förstår.

– Många med NPF-diagnos behöver få information i förväg om vad som ska hända. Helst ska man vara tio steg före för att personen ska känna sig trygg i situationen.

Anki Renfors hoppas att fler i samhället skulle lära sig mera om NPF och om hur man bemöter personer med diagnoser.

– Ju fler vi är som är engagerade desto bättre är det och mer information om NPF-problematiken sprids. Det kan ibland inte behövas så mycket utan förståelsen är det viktigaste, säger hon.