Ann-Charlotte ”Lotta” Åkerman valde att utbilda sig till frivillig familjestödjare vid FDUV, intresseorganisationen för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning i Finland..

– Egentligen har jag hållit på med det sedan vår son föddes med Downs syndrom. Nu när alla barn flyttat hemifrån känner jag att jag har tid och ork att hjälpa andra, säger hon.

Hon beskriver en familjestödjare som ett kamratstöd till personer som känner att det behöver ett lyssnade öra.

– Till exempel om man just fått eller har barn med intellektuell funktionsstörning och känner att man är i behov av att få stöd och tips.

I dag finns det totalt 31 familjestödjare i Finland och fyra av dem finns på Åland.

– Vi är inte några terapeuter utan vi lyssnar och ger råd där det behövs. Vi gör det här helt frivilligt och vi har tystnadsplikt, säger Lotta Åkerman.

Hur får man kontakt med en familjestödjare?

– Man kan höra av sig till FDUV eller DUV här på Åland så kan de hänvisa vidare till en familjestödjare som de tycker att passar. Det borde också finnas broschyrer på rådgivningarna.

Lotta Åkerman säger att man kan träffas på olika platser.

– Antingen hemma hos mig eller hemma hos familjen. Vi kan ta en promenad och prata eller ses på ett kafé. Det beror helt på var det känns bäst.

Dålig information

Lotta Åkerman har i princip varit familjestödjare så länge sonen bodde hemma.

– Jag har varit stödjare utan någon utbildning så jag har en hel del erfarenhet. Därför valde jag att gå utbildningen när en annan familjestödjare rekommenderade mig att gå den.

Lotta Åkerman tycker att det finns för dålig information från samhällets sida när det gäller till exempel vad man har rätt till.

– Det är inte alla som orkar med eller hinner med att söka upp all information. Det kan en familjestödjare hjälpa till med och behövs det mera stöd än vad vi kan ge så lotsar vi vidare.

Hon säger också att på små orter, där alla känner alla, kan det kanske ibland kännas som man inte vill gå till en familjestödjare på hemorten.

– Då går det bra att kontakta FDUV och de lotsar vidare till någon som de tycker att passar som bor i Svenskfinland. Då blir det att träffas via nätet.

Lotta Åkerman rosar DUV på Åland för deras engagemang och att de ordnar mycket för sina medlemmar.

– De är guld värda, säger hon.

Ensam inte stark

Lotta Åkerman berättar också att barn med Downs syndrom oftast har andra fysiska problem.

– Min son har en hjärtsjukdom och en tarmsjukdom. Han var bara några veckor när han opererades för första gången. Vi har gått igenom en hel del men nu mår han relativt bra och har flyttat hemifrån till ett boende.

Lotta Åkerman hoppas att den som kanske sitter och funderar på olika saker och skulle tycka att det vore skönt att ha någon att prata med att ta kontakt.

– Man är jättevälkommen att höra av sig för ensam är man inte stark. Men får man prata med någon som varit i samma situation kanske man kan bli lite starkare.

Hon säger att även de med NPF-barn kan ta kontakt.

– Vi förstår säkert varandra. Alla kommer också till olika stadier i livet som vid dagis- och skolstart och när vuxenlivet börjar. Då kan det vara bra att ha någon att bolla med när man har frågor om vilka val man ska göra. Allt är sedan individuellt hur man väljer, säger Lotta Åkerman.