Året var 1945 när fyra klasser på runt 80 elever började småskolan i den byggnad vi i dag känner till som Gamla rådhuset på Storagatan i Mariehamn. Från en av klasserna har tio personer samlats på pensionat Solhem för årets klassträff. Det var ett par flickor från klassen som började traditionen men på senare tid är det Karl-Olof Gustafsson som styrt ihop det hela. Han är på gott humör och delar direkt med sig av ett roligt minne från småskoletiden.

– Vi hade inga toaletter på skolan så man fick gå till andra sidan gatan, till Östra Esplanadgatan. Där fanns torrdass på gården så det var dit man fick gå om man hade behov, säger han.

Programmet på klassträffarna inleds med kaffe utomhus följt av middag inne på pensionat Solhem.

– Det passar bra att vara här, det är fint, säger Karl-Olof Gustafsson.

Byter alla minnen

Hans-Erik Eneberg har bott i Sverige under 40 år men kommit på varje klassträff sedan han flyttade tillbaka till Åland 1991.

– Vi minns mycket allihopa. Saker man glömt kommer upp till ytan, det räcker med en ledtråd så spinner det iväg. Man byter minnen oavsett om de är bra eller dåliga.

Han berättar att de i småskolan fick lära sig den lutherska katekesen och behövde kunna många psalmer utantill.

Linnéa Mansén har också många minnen från småskoletiden.

– Det var spännande att komma till skolan.Vi var en trevlig klass, säger hon.

Hon tycker att klassträffen är en trevlig tradition även om hon själv inte kunnat komma alla gånger.

– Det är trevligast att se och höra hur alla har det, hur livet varit för dem och vad de kommer ihåg.

Hennes väninna Marita Holmberg håller med.

– Jag tyckte skolan var rolig, jag hade inte så lång väg dit.

Hon tror att hon varit på nästan alla klassträffar.

För Anita Lindfors betyder det mycket att få träffa sina gamla klasskompisar.

– Jag, Siv, Ingegerd och Linnéa gick i samma klass i nästan tolv år, säger hon.

Har du många minnen från småskoletiden?

– Massor, bara trevliga minnen. Jag var vänsterhänt så jag fick skriva med vänsterhanden, det var det första trevliga minnet, säger hon och skrattar.

– Sedan hade vi en så bra lärare, Ingrid Jansson. Hon var rysligt bra och snäll.

”En riktig charmör”

Gunvor Ekstrand har tydliga minnen av hur pojkarna i klassen brukade sätta tistlar i håret.

– Det var roligt. Pojkarna var busiga, säger hon.

– Men de var snälla också, tillägger Anita Lindfors.

Vad brukade ni göra på rasterna?

– Vi dansade mycket ringdans. Jag minns hur Hans-Erik bara stod på sidan och tittade. Läraren frågade varför han inte dansade och han svarade: ”Men alla flickor är så söta, jag vet inte vem jag ska välja”. Han var en riktig charmör, säger Anita Lindfors.

På den tiden fick de ingen mat i skolan utan man fick ta med sig eget eller gå hem på rasten och äta.

– Vi växte upp utan socker. Vi brukade äta stensöta, det är en sådan där ormbunke, säger Ingegerd Bondestam.

– Salmiak fick man också, säger Anita Lindfors.

Ingegerd Bondestam berättar att hon åt banan första gången under 40-talet.

– När jag frågade mamma hur en banan såg ut sa hon: ”Den är ungefär lika stor som en hårborste”, säger Anita Lindfors då och skrattar.