René Janetzko växte upp i Östtyskland och var 18 år gammal när Berlinmuren föll. Familjen var utsatt för spionage och var med om hårda restriktioner. Det fanns ingen yttrandefrihet och det rådde censur i all media. Renés pappa sade ofta åt honom att tänka på vad han säger och inte uttrycka några tunga åsikter.

– Jag tror att den tiden har präglat min personlighet. Jag var redan då regimkritisk och hela mitt politiska intresse började nog där.

Redan som 16-åring påbörjade René en glasmästarutbildning. 

– Pappa ville att jag skulle bli sotare, det var hans drömyrke nämligen. Men jag ville göra något hantverksmässigt och då fastnade jag för just glas. Det är ett mångsidigt yrke och hantverkare var mycket eftertraktade i Östtyskland.

Efter att muren föll fick René ett erbjudande från en släkting att komma och jobba som glasmästare i Västtyskland. Då var arbetslösheten hög i Östtyskland så att få jobb i väst var otroligt tacksamt. Under samma tid passade René på att göra civiltjänstgöring. Han hade vägrat göra militärtjänst men efter att muren föll fanns möjligheten att göra civiltjänstgöring i stället. Där träffade han sin blivande fru Katja.

Under tjänstgöringen fick René jobba som lastbilschaufför, något som han drömt om att göra sedan han var liten. När han blev klar körde han långtradare i 15 år. Sedan fick han nog och bestämde sig för att utbilda sig vidare till ambulansförare.

– Jobbet som långtradarchaufför var rätt ensamt så jag kände att jag ville jobba med människor. Sedan gillar jag utmaningar och ville testa på något nytt.

Flytten till Åland

När René jobbade som långtradarchaufför körde han last genom hela Europa. Han körde mycket uppe i Norden och märkte att han trivdes bättre där än i södra Europa.

Vad var det som fick dig att fastna för Norden?

– Arbetsklimatet, människors snällhet och god samarbetsvilja. I syd kände jag mig bara som en arbetsmyra, folk brydde sig inte lika mycket om mig där. I Norden blev jag mottagen på ett helt annat sätt. Fastän jag inte kunde svenska så bra hade alla förståelse.

En gång när René tog med sin fru på semester i Sverige frågade han om hon kunde tänka sig att bo där.

– Hon svarade ”Ja, om jag får ett rött hus med vita knutar”, säger han och skrattar.

De bestämde sig för att flytta till Sverige men först ville René lära sig svenska så han gick en språkkurs i svenska i Tyskland. En dag kom en kvinna från Åland, Sussi Sjölund, till språkkursen. Hon skulle hålla ett föredrag om Åland och René såg det som en bra möjlighet att testa sina svenska språkkunskaper. Efteråt kom hon fram och frågade varför han läste svenska.

–  Jag svarade att jag ville flytta till Sverige och då föreslog hon att vi skulle flytta till Åland i stället. Jag hade åkt via Åland flera gånger med jobbet så jag kände till det sedan tidigare och tänkte ”varför inte?”.

René visade Katja bilder från Åland och hon tyckte det lät som en bra idé att flytta dit. Så de sade upp lägenheten och sina jobb och flyttade norrut 2004. René fick inte jobba som ambulansförare då utbildningen i Tyskland skilde sig allt för mycket från den i Finland. I stället började han jobba på Ålands renhållning. Katja fick jobb som sjuksköterska och barnen började skolan och lärde sig svenska snabbt.

– Det är imponerande hur snabbt barn lär sig språk. Efter ett halvår pratade de bättre svenska än jag.

Även om den tyska och finländska kulturen påminner mycket om varandra finns det en del saker som skiljer sig.

–  Här har man en nära relation till sin chef och sina lärare. I Tyskland är det mer av en hierarki på arbetsplatsen. Sedan är man mer anonym i Tyskland. Jag var inte beredd på att alla känner alla här. En dag kom en okänd fram till mig och frågade ”Det var du som var den där tysken va?”. Det var helt nytt för mig.

Vilken är den största kulturkrocken du varit med om?

– Det var nog på jobbet när jag sade till mina kollegor att jag skulle hem och ta en kall öl och det var mitt i veckan. ”Öl? Mitt i veckan? Är du alkoholist?” frågade de. Det hör ju till kulturen i Tyskland att ta ett glas öl eller vin på en vardag. Här super folk ner sig under helgen i stället, säger René och skrattar.

Följt Helenius karriär

René boxade lite i ungdomen och har tittat mycket på boxning. Hans pappa såg Robert Helenius första match på tv och sade sedan till René att han måste se honom på Youtube. Sedan dess har båda följt hans karriär. 

– Jag fick sedan höra att han bodde på Åland. Det visade sig att min granne hade kontakt med honom så när pappa var på besök till Åland frågade jag om vi kunde träffa honom. Pappa var helt i chock när han insåg vem det var.

Efter det har de haft lite kontakt och Renés intresse för boxning har ökat.

– Robert är så ödmjuk och har ett varmt hjärta. Han ställer alltid upp.

Nu har René bott på Åland i 17 år. För tillfället utbildar han sig till närvårdare på Ålands yrkesgymnasium och sommarvikarierar på Oasen där han trivs som fisken i vattnet. Han och Katja trivs bra på Åland och har inga planer på att flytta härifrån.

–  Vi har inte ångrat en sekund att vi flyttade hit.