Tisdagar och torsdagar samlas en grupp med personer som har parkinson för att umgås, bowla, spela pingis och diskutera olika saker.
– Vi är några som träffas varje vecka men vi vet att på Åland finns cirka 40 personer med parkinsondiagnos, säger Bosse Elevall.
De övriga som träffats är Erik Grönlund, Bertil Byman, Bengt Wikström och Lenita Österberg.
– Vi är några till i gruppen men vi vill gärna att fler ska komma med, säger Bosse.
Han fick sin diagnos för över tio år sedan och tycker det är viktigt att han har möjlighet att komma ut på egen hand och göra saker.
– Det blir ofta lätt att bli hemma och tycka synd om sig själv. Men det bästa botemedlet är att gå ut, göra bort sig och sedan inte bry sig mera utan fortsätta gå ut och umgås, säger han.
Lenita fick sin diagnos så sent som den 11 april i år.
– På den internationella parkinsondagen till på köpet. Jag bröt ihop och fick panik. Sedan ringde jag till Bengt och han sa att ”nu börjar livet”, säger hon.
Bengt fick de första symptomen för över 15 år sedan.
– Jag tappade lukt och smaksinnet men symptomen varierar väldigt mellan olika individer, säger han.
Erik och Bertil har också fått sina diagnoser för många år sedan.
– I början blir man förtvivlad men att bli sittande hemma är inget bra alternativ, säger Bertil.
– Jag har haft bra stöd av min fru men det känns bra att umgås med andra med samma sjukdom, säger Erik.
Förstår varandra
Då Erik fick sin diagnos hittade han inte så mycket information om parkinson.
– Jag kände mig ensam. Men efter hand har jag beslutat mig för att leva så normalt jag bara kan. Jag går ut på stan och träffar folk. En del fördomar får man förstås höra ibland.
Vad är det för fördomar?
– Frågor om jag får cykla eller köra bil. Hittills har jag inte haft några som helst problem med det.
Bosse tycker också att det kan finnas en viss rädsla i samhället för parkinson.
– Ibland tittar folk som jag känt sedan tidigare bara på mig utan att hälsa. Då känns det lite tråkigt. Jag tycker att det är bättre att de kommer fram och pratar och frågar, säger han.
Lenita är glad över att hon kom i kontakt med Bengt och de andra i gruppen.
– Visst har jag pratat hemma om min sjukdom men i gruppen förstår vi varandra på ett helt annat sätt, säger hon.
– Här kan vi prata medicin och annat som rör sjukdomen. Alla förstår då man säger att man har en sämre dag, säger Bertil.
Samtliga är eniga om att de mår bättre av att träffas och göra saker tillsammans ett par gånger i veckan.
– Vi har riktigt roligt tillsammans. Alla får vara sig själva. Vi brukar kalla oss sprattelgubbar. Man måste ha humor också, säger Bengt.
– Jag är glad så länge kroppen är under huvudet och att jag har möjlighet att göra saker. Kanske till och med sådana saker jag inte själv trodde var möjligt, säger Lenita.
En egen samlingslokal
Gruppen hoppas nu att man ska få en egen samlingslokal.
– Det är på gång. Antingen i Röda korsgården eller vid Handicampen. Vi skulle hellre vara på Röda korsgården, säger Bengt.
Vad skulle ni ha för verksamhet?
– För det första bara ha en plats att träffas, prata, fika och umgås. Kanske träna lite och måla, säger Lenita.
Hon och de andra tycker att det är synd att det finns de med parkinson som bara sitter hemma.
– Ingen mår bra av det, säger Bertil.
Nu vill gruppen pejla intresset och få fler med i verksamheten.
– Det är både viktigt och roligt att kunna ha ett eget privatliv utanför hemmet, säger Bosse.
– Vi har också en Facebooksida som man kan gå in på för att få kontakt med oss. Den heter ”Vi som har parkinson på Åland” eller så kan man ringa till mig, säger Bengt.
Nina Eriksson