I lördags (den 7/10) gästspelades ”Mina två halva liv – en sjömanshustrus böner och balansakter” på Åbo Svenska Teaters studioscen.

Föreställningen är producerad av Teaterföreningen i Mariehamn och Isabella Grüssner-Sarling, som också är regissör och manusförfattare.

– Det var osäkert in i det sista hur det skulle gå med biljettförsäljningen, det hade gått lite trögt och vi vågade inte tro att vi skulle få spela för fullsatt sal. Men till vår stora överraskning rasslade det till på sluttampen. Vi fick höra att det inte är lätt för gästspel att få publik i Åbo, så vi är jättenöjda, säger hon.

Det var tolfte gången föreställningen sattes upp. Den har tidigare spelats i två omgångar på Åland, dels på Sjöfartsmuseet 2019 och dels på Stadshusets scen tidigare i år.

– Efter sista föreställningen blev jag tipsad om att ta kontakt med Åbo Svenska Teater. Någon tyckte att den var av tillräckligt bra kvalitet för att bli exporterad, det finns ju många sjömansfamiljer där också. Jag chansade och hörde av mig, det dröjde inte länge förrän jag fick svaret att vi var välkomna. Samarbetet har gått jättebra hela vägen, säger Isabella Grüssner-Sarling.

Fin respons

Med henne i Åbo var skådespelaren Annie Lahti, musikerna Ella Grüssner Cromwell-Morgan och Kristoffer Gottberg, kostymören Gunilla Nilsson, scenografen och ljusteknikern Nicklas Lantz samt ljudteknikern Casper Lindroos.

Isabella Grüssner-Sarling berättar att publikens respons var fin.

– Vi var så spända på hur föreställningen skulle tas emot i Svenskfinland. I de sorgligare partierna blev folk berörda. Sedan kom det skratt på ställen vi inte är vana att få det.

Vad är det med ”Mina två halva liv” som fungerar?

– Att det finns verkliga berättelser bakom. Det är röster från kvinnor som inte har fått komma fram förut. Många i publiken har antingen själva vuxit upp i en sjömansfamilj eller har på annat sätt erfarenhet av det tudelade livet det innebär med en familjemedlem som jobbar borta. Många känner igen sig, det har kommit fram folk efteråt i tårar och sagt ”det här var min barndom”.

Kulturrescensenten Ann-Christine Snickars gav er en fin recension i Åbo Underrättelser, hur var det att läsa den?

– Det kändes så himla bra, och det var en fin analys. Hon förstod tanken med den här typen av monolog, som är lite annorlunda än vanliga monologer eftersom den dels är lite längre och dels har levande musik i sig.

Kan det bli fler föreställningar?

– Vi tänkte oss att det här skulle bli finalen, men får vi ett erbjudande är det inte omöjligt att vi kör den igen, säger Isabella Grüssner-Sarling.