RAPPORTER FRÅN ÅLAND 1944
Januari 1944 - lugn råder tillfälligt
Kriget i Europa har nu pågått sedan hösten 1939 och ännu skymtar inget slut. Finland drabbades av Vinterkriget men lyckades mot alla odds behålla sin självständighet, om än med stora territoriella förluster. Även Åland klarade sig, trots ett tjugotal flyg- och ubåtsattacker inom zonen. Det nya kriget mot Sovjetunionen inleddes sommaren 1941, denna gång i samverkan med Tyskland, och även nu drogs Åland genast in i händelserna. Trots att landfronten finns långt i öster har Åland hela tiden hört till sjöfronten, med bombanfall och fallskärmsmineringar 1941, ubåtskrig i Ålandshav 1942, samt anfall och överflygningar med torpedflygplan 1943.
Klart är att kriget nu går in i ett nytt skede, där mörka moln hopar sig över Finland och Åland. Samtidigt ökar krigströttheten, och när Ålandstidningen kring nyåret frågade ett tiotal mariehamnare vad man helst önskade var svaret givetvis fred, om än med lite olika motiveringar. En av dem var Marthadistriktets sekreterare Axa Karlsson som sammanfattade: ”Inför det femte krigsåret be vi ödmjukt om fred, men en fred, som garanterar även den besegrades rätt att leva, och som icke i sig bär fröet till ett nytt förödande världskrig”.
Östfronten
I öster är tyskarna numera på ständig reträtt och ryssarna har med våldsam kraft trängt långt in i Ukraina. Den 25 augusti återerövrades Charkov, den 6 november Kiev, och nu i början av januari har man överskridit den gamla gränsen mot Polen. Fronten i norr har däremot varit mer stabil, och tyskarna har kunnat hålla blockaden runt Leningrad. Den 14 januari inledde emellertid ryssarna en större offensiv som på bara några dagar krossades de tyska linjerna vilket öppnade staden efter 900 dagar av belägring. Fronten går nu längs en ny försvarslinje mellan staden Narva och Peipussjön (Pantherlinjen). Ryssarna siktar på ett snabbt genombrott även där, varifrån man ämnar tränga vidare västerut genom Estland. Trots synnerligen hårda anfall tycks dock den tyska linjen hålla, åtminstone tillsvidare.
Helsingfors
På hemmafronten har under fjolåret rått ett skenbart lugn. Fronten i Fjärrkarelen är stabil, armén är intakt och fiendens stridshandlingar har främst begränsats till patrullverksamhet och smärre framstötar. På ett djupare plan är dock läget oroväckande. Det är numera uppenbart att Tyskland kommer att förlora kriget, vilket har ställt Finland inför ett svårlöst dilemma. Om man å ena sidan redan nu bryter med tyskarna och ensidigt sluter separatfred, är risken stor att landet drabbas av repressalier och kanske till och med ockupation. Den tyska Lapplandsarmén om 220.000 man i norr är en betydande maktfaktor att räkna med.
Om Finland å andra sidan väntar alltför länge, riskerar landet istället en sovjetisk ockupation. I tysthet har visserligen kontakter med Moskva tagits via Stockholm, men de sovjetiska kraven för fred bedöms som övermäktiga: omedelbar brytning med Tyskland, återgång till 1940-års gränser, överlämnande av Hangö eller Petsamo, samt ett krigsskadestånd på 600 miljoner dollar. Situationen är svårlöst och i Helsingfors tycks statsledningen tillsvidare vänta och se tiden an. Detta särskilt som landet behöver det av Hitler utlovade stödet på 60.000 ton spannmål, plus optionen på ytterligare 40.000 ton längre fram.
Alla inser dock betydelsen av den ryska framryckningen mot Narva. Om tyskarna tvingas ut ur Estland öppnas vägen för den sovjetiska ubåtsflottan, vars ubåtar nu är instängda bakom de tysk-finska mineringarna i Finska viken. Alla minns sommaren och hösten 1942 då dessa ubåtar ännu opererade i södra Östersjön, Ålands hav och Bottenhavet där de spred död bland den civila handelssjöfarten. Ett Estland i ryska händer kan dessutom bli en språngbräda för eventuella landstigningsförsök mot finska sydkusten och mot Åland. Hoppet är därför att tyskarna lyckas hålla Pantherlinjen så länge som möjligt.
Åland
På Åland råder också ett tillfälligt lugn. De ryska överflygningarna med torpedflyg, som varje gång aktiverade flyglarmet i Mariehamn, upphörde under november och har inte återupptagits. Därtill tycks försörjningsläget vara förhållandevis gott och åtminstone bättre än tidigare. Bland annat har lökodlingen nått betydande framgång, och under fjolåret kunde hela 1.300 ton lök exporteras till fastlandet till bra priser. Även fisket går bra, med stora strömmingsfångster framförallt i Kumlingetrakten. Däremot är fångsterna i Kökars skärgård tillsvidare obetydliga. Fiskförsäljning till fastlandet kräver dock särskild exportlicens, och böter drabbar den som försöker sälja utanför systemet.
Försvaret av Åland leds som tidigare av Skärgårdshavets kustbrigad, med ledning och stab i Mariehamn. De sex permanenta kustforten är i huvudsak färdigbyggda och aktionsberedda, men är i praktiken underbemannade. Därtill finns heller ingen annan rörlig markstyrka än den frivilliga skyddskåren som bildat ett cykelkompani – men med brist på cykeldäck. I nuläget bedöms dock sannolikheten för fientliga aktiviteter som liten.
Ålands hav
Till havs gör det begynnande vinterväder med storm och snöyra att den civila trafiken fortsättningsvis behöver stöd, framförallt nattetid. För ändamålet har därför ett eller två eskortfartyg ständigt varit baserade i Mariehamn, främst Aura, Suursaari och 764, bestyckade med sjömålskanoner, luftvärn och sjunkbombskastare.
Patrulleringen i Ålands hav inleddes redan på senhösten och har främst inriktats på passagerartrafiken som nattetid går på linjen Stockholm – Mariehamn – Åbo. Ett typiskt exempel gäller den 5 januari, då Suursaari kl. 01.30 gick ut via Marhällan. Till havs mötte man kl. 03.25 ”turbåten” s/s Nordstjernan på ostlig kurs, och tio minuter senare s/s Arcturus på västlig kurs. Ingenting anmärkningsvärt observerades varpå fartyget återvände via Marhällan, och kl. 04.30 var man tillbaka i Västra hamnen. I fortsättningen gjorde det nyckfulla vädret att patrulleringen vissa nätter fick avbrytas eller helt ställas in. För att underlätta navigeringen har radiofyrar installerats på Lågskär (klar 11.1) och Hammarudda (15.1).
Det relativa lugnet bröts den 28 januari, då det rapporterades om en ubåtsobservation i närheten av Jussarö, öster om Hangö. Order gavs att alla yttre enheter genast skulle förstärka ubåtsspaningen. Därtill beordrade marinstaben att Utöleden skulle stängas för utgående finska handelsfartyg, och att trafiken istället skulle ledas över Ålands hav. Följande dag sändes Suursaari och 764 för ubåtsspaning i riktning Bogskär, medan Aura skulle spana på Ålands hav. Oron ökades när svenskarna följande kväll i sin tur rapporterade om förmodad ubåt nära Huvudskär i Stockholms ytterskärgård. Marinstaben i Helsingfors gav nu order om att inga civila fartyg längre skulle få gå ensamma över havet, samt att eskortering skulle organiseras i samverkan med Kustbrigaden på Åland.
Verksamheten inleddes natten mot den 30 januari med Aura och Suursaari som huvudfartyg. Följande dag anlände även kanonbåten Karjala – medan systerfartyget Turunmaa tvingades återvända till Åbo efter att ha fått bottenkänning vid Houtskär. Under de följande dagarna eskorterade man i två omgångar civila enheter: dels nattetid turbåtarna på sin ordinarie linje, och dels dagtid konvojer med finska, åländska och tyska fraktfartyg.
Planen var att en västgående konvoj vid 8-tiden på morgonen skulle gå iväg från Nyhamn ut till territorialvattengränsen i Ålands hav (punkt A), där svensk eskort vid 12-tiden skulle ta över samt överlämna en motsvarande östgående konvoj. Den 30 januari eskorterade Suursaari och Aura ångarna s/s Primula, s/s Ariel, s/s Hebe och s/s Ale västerut, samt s/s Argos österut. Följande dag eskorterades s/s Maud Thordén, s/s Erpell, s/s Philip Heineken på motsvarande sätt från Nyhamn till punkt A, och på återvägen s/s Wiklos till Nyhamn.
Trafiken har hittills gått utan missöden. Ett ständigt hot utgörs dock av losslitna sjöminor som driver runt utan kontroll både på öppet hav och inne i skärgården. Redan under årets första vecka oskadliggjordes fyra sådana drivminor, dels tre i nordväst i närheten av Gisslan, Heligman och Töllingarna (alla svenska), samt en fjärde nära stranden på Björkör. Den 30 januari drev ytterligare en mina iland nära lotsstationen på Heligmans lotsstation, men på grund av den grova sjögången kunde den inte desarmeras varför stugan fick utrymmas och lotsarna inkvarteras på fortet. Följande morgon var minan försvunnen.
Kenneth Gustavsson