September 1944 – del 2: Komplikationer

Trots att Finland nu slutit formellt vapenstillestånd med Sovjetunionen är läget runt Åland allt annat än lugnt. Denna den andra rapporten gällande september månad behandlar därför ett antal militära aktiviteter som uppkommit i efterdyningarna av att vi även brutit förbindelserna med Tyskland. Även om det militära hotet från öster är överspelat, är situationen ifråga om den nya fienden i söder ännu oklar. Förhoppningen är dock att det krig som Finland nu tvingas inleda i Lappland inte kommer att påverka Åland i någon högre grad.

Hogland

Brytningen med Tyskland meddelades officiellt redan den 4 september och innehöll kravet att tyska enheter och fartyg skulle vara ute ur landet senast vid tolvslaget natten mot fredagen den 15 september. Kravet ledde i sin tur till att den tyska ledningen några timmar senare utlöste sin plan ”Tanne Ost” och genomförde en dåligt förberedd landstigning på Hogland inne i Finska viken. Landstigningen blev visserligen ett svårt misslyckande med stora tyska förluster men sände ändå chockvågor genom Åland. Detta inte minst för att vi ända sedan i våras hört rykten om att våra öar skulle bli ett motsvarande mål.

Märket

Inför en sannolik brytning började tyskarna första dagarna i september att sjövägen evakuera trupper och materiel från Finland. I söder gick det relativt smärtfritt, men i norr var det svårare. I hamnarna i Kemi och Uleåborg fanns fortfarande tusentals ton materiel och tusentals sårade soldater som också borde evakueras. Detta var en uppgift för tyska marinen – som dock först måste få en säker genomfart genom finska minspärren öster om Märket, samt en försäkran om att det respektingivande kustbatteriet på Enskär/Signilskär inte skulle ingripa.

Inledningsvis var man från finländsk sida beredd att hjälpa till och den 5 september gav marinledningen order om att en minfri passage skulle öppnas i spärren. Två dagar senare anlände 3. Minsveparflottiljen (3. RaivLv), omfattande sex små minsvepare (Ahven 1-6), moderfartyget Rautu samt två bojbåtar (Ehrensvärd och A 61), vilka alla baserades vid Signilskär. Arbetena inleddes natten mot den 8 september då man i minlinjerna började svepa en 500 m bred och 9,5 m djup öppning som utmarkerades med bojar. På grund av hårt väder blev uppgiften klar först den 10 september, varefter ytterligare några dagar ägnades åt kontrollsvepningar längs farlederna, dels Märket - Enskär och dels Märket - Signilskär. Totalt påträffades 19 minor, varav 7 exploderade i svepet och övriga sköts i sank.

Vid den påföljande evakueringstrafiken användes både tyska som finska fraktfartyg, men närmare uppgifter saknas tillsvidaret. Ett fartyg tycks dock ha varit Hamburg-Sydamerikalinjens lyxångare Monte Rosa som gick ut från Königsberg för att avhämta sårade soldater från Uleåborg. Händelserna vid Hogland blev dock en vattendelare, och i fortsättningen beordrade finländska myndigheter egna fartyg att inte gå till Tyskland och istället anlöpa finsk eller svensk hamn. Ett exempel gäller sju finska fartyg som var på väg söderut genom Bottenviken med full last, men där bara ångaren Ellen kom fram till Danzig – övriga hade anlöpt trygg hamn i Sverige.

Ålands hav

I detta skede sände tyskarna nu torped- och ubåtar upp i Ålands hav med uppgift att säkra trafiken. De första torpedbåtarna siktades lördagen den 16 september då fem stycken gick med nordvästlig kurs upp mellan Tröskeln och Flötjan. Följande morgon sköt två av dem varningseld mot trafikflyget mellan Åbo och Bromma – men det fullsatta planet skadades inte utan svängde norrut och kunde landa på Bromma en halvtimme försenat. Torpedbåtarna, som alla tillhör 3.Flottiljen, har haft som uppgift att vid behov preja och beslagta finska fraktfartyg i området, men då trafiken avstannade drogs båtarna tillbaka.

Den första ubåten upptäcktes redan torsdagen den 14 september utanför territorialgränsen sydväst om fasta Åland. I fortsättningen har det ständigt funnits två eller tre ubåtar i Ålands hav där de tidvis vållat svårigheter för passagerarbåtarna på Åbo-Stockholm och skapat förseningar och indragna turer. Tisdagen den 19 september prejades därtill en åländsk galeas sju sjömil väster om Kobbaklintar, men frigavs efter kontroll. De sista observationerna gjordes den 22 september, då en ensam ubåt i ytläge kryssade hela dagen ca 20 km västsydväst Kobbaklintar. Bevisligen fanns dock åtminstone en ubåt kvar ännu följande dag.

De finländska reaktionerna har varit försiktiga, om än med några undantag. På morgonen den 17 september tycktes en ubåt försöka ta sig upp genom passagen vid Märket, men tvingades vända efter ett varningsskott från en av kanonerna på Enskär. Samma kväll kom torpedbåten T 19 också för nära spärren och tvingades likaså vända efter ett skott framför bogen. Generellt tycks dock de tyska enheterna konsekvent ha hållit sig ute på internationellt vatten.

Degerby

I det allt spändare läget gavs natten mot den 15 september finländsk order att Avdelning Väinämöinen (Os.V) skulle avgå från Åbo mot Åland, med pansarskeppet Väinämöinen säkrad av patrullbåtarna VMV 2 och SP 41. På förmiddagen ankrade fartygen vid Långnäsudd, men fick följande dag order om att fortsätta till Degerby – där pansarskeppet ankrade norr om byn med aktern mot land. Avdelningen tilldelades nu ytterligare fartyg och båtar: 1. VMV-båtsflottiljen, 3. Minsveparflottiljen, minfartyget Louhi, samt eskorterarna Turku och Aura II. Uppgiften var uttryckligen att försvara Ålands neutralitet mot eventuella inbrytningsförsök, oavsett angripande stat. En deluppgift blev därtill att Louhi skulle återminera genomfarten uppe vid Märket och förhindra fortsatt tysk trafik.

Vid 12-tiden tisdagen den 19 september anlände Louhi till Degerby med full last av 64 stora sjöminor. Några timmar senare gick hon tillsammans med minsveparna mot Bomarsund, där de övernattade, och fortsatte följande dag till Geta Isaksö – där man inväntade order om minläggningen. Istället kom nu kontraorder: minsveparna skulle avbryta uppdraget och genast avgå till östra Finska viken, och senare kom även order om att hela Avdelning V skulle återgå till marinbasen i Åbo. Väinämöinen lämnade Degerby på morgonen den 23 september, säkrad av VMV 1, 2, 5 och 6, samt SP 41 och SP 42. Minläggaren Louhi, som fortfarande låg med minlast vid Isaksö, beordrades gå in till Saggö och vänta på närmare order.

Frivillig evakuering

Nyheten om landstigningen på Hogland spred sig snabbt på Åland och skapade en uppjagad stämning som ytterligare förstärktes av den tyska närvaron i Ålands hav. Under fredagen sattes alla fort och militära enheter i alarmberedskap, vartill 255 lokala skyddskårister kallades till tjänstgöring. Delar av Mariehamns skyddskår besatte Lilla holmen för att bevaka flyghamnen, medan andra rullade ut jordbruksredskap som hinder på flygfältet i Sviby. Från Föglö beordrades ett tjugotal man att bemanna ett 75 mm batteri på Björkör, och på Kökar sändes tio man med en fältkanon till Harparnäs för att säkra hamnen.

Stämningen började närma sig panik, och på kvällen samma dag utfärdade Länsstyrelsen i Mariehamn ett upprop om frivillig evakuering: ”Att i Mariehamns stad vistande barn och åldringar omedelbart resa till landsbygden och där uppehålla sig de närmaste dagarna”. Information delades ut av befolkningsskyddet först vid åttatiden, dvs. bara en timme innan avfärd. Av uppropet framgick:

För att göra en omedelbar förflyttning har Länsstyrelsen vidtagit följande åtgärder:

1. Från kl. 21.00 vidtaga från busstationen med landskapets bussar transporter på samtliga busslinjer.

2. Bussarna avgå efter kl. 21.00 så snart de blivit fullsatta.

3. Skulle bussarna icke räcka till för transport av alla i första omgången återvända de omedelbart för att avhämta de kvarblivna.

Vidare framgick att varje person bara fick medföra så mycket handbagage man själv kunde bära, samt att var och en fick betala resan enligt vanlig taxa. Skrivelsen avslutades med den något motsägelsefulla uppmaningen: ”Handla lugnt och utan fjäsk. Ingen anledning till panik föreligger.” Vid avgångstiden besökte svenska konsulatets sekreterare, Johannes Barud, busstationen och kunde konstatera att 100-150 personer, främst barn, väntade på bussarna i kolmörkret. Många var dock kritiska och ansåg att hela evakueringen var förhastad och i ”tidshänseende alldeles på tok”.

De följande dagarna blev också oroliga. Vid 12-tiden på lördagen flög ett tyskt tvåmotorigt plan över fasta Åland, och följdes vid 15-tiden ett bombplan av typ Heinkel-111 längs rutten Kumlinge - Bomarsund - Finström - Signilskär. Söndag kväll ökade flygningarna och gick dels i riktning öst-väst, dels i nord-syd, varför en del sannolikt var plan som evakuerades från fastlandet. I Mariehamn gavs tre skarpa luftalarm varvid samtliga invånare förutsattes uppsöka närmaste skyddsrum: kl. 21.44-22.22, kl. 23.11-23.31 och kl. 00.13-00.31. Även under måndagen noterades ett plan – men ledde bara till en allmän alarmsignal.

Märket igen

Tisdagen den 19 september fanns fortfarande försenade tyska fartyg uppe i Kemi för att evakuera materiel: lastfartygen Iller, Undine, Köln, Lansee och Bornhofen, samt tankfartyget Clara och tre motorfärjor. Från tysk sida bedömdes det vara av största vikt att dessa enheter i en gemensam konvoj så fort som möjligt togs hem – men numera fanns ingen garanti för att Finland skulle tillåta detta. Ett positivt tecken var dock att flygvapnets fullastade tanker Hanna på egen hand och utan några problem kunnat gå igenom passagen vid Märket.

Beslutet blev att sända en stark stridsgrupp (2. Kampfgruppe) till Ålands hav, bestående av kryssarna Prinz Eugen och Lützow plus två jagare och två torpedbåtar. Uppgiften var att säkerställa att konvojen släpptes oskadd igenom, men att i fall av motstånd nedkämpa batteriet på Enskär samt med jagarna säkra mot eventuella flyganfall. Operationsplanen med kodnamnet ”Unternehmung Aalandsee” godkändes av Hitler den 21 september. Fartygen gick ut från Gotenhafen på morgonen den 23 september och var vid midnatt väster om Bogskär, där Lützow och torpedbåtarna lämnades som bakre säkring.

Prinz Eugen med jagarna Z 28 och Z 35 fortsatte norrut, och vid 5-tiden följande morgon var man sydväst om Enskär. Försök att med signalstrålkastare få kontakt med fortet misslyckades och under de följande fyra timmarna kryssade Prinsen med sakta fart 5-7 sjömil utanför ön. Batteriet på land hölls under ständig observation, men ordern var att inte öppna eld såvida inte batteriet gjorde det först. Ingenting hände dock och operationen kunde slutföras utan problem. Kl. 07.23 (tysk tid) siktades den första ångaren norr om Märket och knappt två timmar senare hade den sista motorfärjan passerat Enskär. Varpå förbandet ostört kunde eskorteras ner genom Ålands hav. En eldstrid hade däremot varit meningslös: den 212 m långa kryssaren hade ett överlägset artilleri (8x203 mm plus 12x105 mm) och till och med jagaren Z 25 kunde ensam (4x150 mm) mäta sig med Enskärs tre 152 mm kanoner.

Sammantaget blev passagen vid Märket en framgång för Tyskland. På bara två veckor har man denna väg kunnat evakuera 4039 soldater, 3356 sårade, 332 civila, samt 746 fordon och 42 144 ton krigsmateriel. Däremot har ytterligare 13 065 ton krigsmateriel gått förlorat genom att finländska fartyg avvikit och gått in till svensk hamn.

Förstärkning

Vapenstilleståndet innefattar även att den finska armén skall minskas till fredstida nivå, vilket gjort att äldre reservister börjat hemförlovas och truppenheter slopas eller omstruktureras. På Åland har detta i första hand berört marktrupperna, där Kustbataljon 17 (RP 17) per 25 september har upplösts. Den har istället ersatts av Kustbataljon 3 (RP 3) under befäl av major H. Ravia. Denna bataljon har via Åbo kommit direkt från ön Valamo i Ladoga, varvid första delen anlände på eftermiddagen den 23 september och den andra två dagar senare.

Kustbataljonen omfattar i dagsläget följande enheter (förläggning inom parentes): staben (Västansunda), 1. kompaniet (Eckerö Kyrkoby), 2. kompaniet (Gottby), 3. kompaniet (Frebbenby), 4. kompaniet (Södersunda), granatkastarplutonen (Norrsunda) samt pansarvärnspluton (Hammarland Torp). Styrkan räknar per sista september 31 officerare, 146 underofficerare och 661 meniga, totalt 838 man. Kvar på Åland finns därtill ännu Avdelta bataljonen 9 (Er.P 9) förlagd i Finström och Saltvik. Kustartilleriet är likaså fortfarande intakt.