Enligt avtalet om vapenstillestånd av den 19 september skall Åland nu återställas till demilitariserad status, men trots det är de marina aktiviteterna i våra vatten livligare än på länge. Nedanstående rapport koncentreras därför på utvecklingen till sjöss under den sammanslagna perioden oktober-november. Nästa rapport, som blir årets sista, kommer följaktligen att koncentreras på utvecklingen till lands under november-december.
Ubåtar
Som framgick av föregående rapport ger stilleståndsavtalet den ryska Östersjöflottan obegränsad rätt att använda finländska (och åländska) farleder och hamnar för offensiva uppdrag mot tysk sjötrafik i Östersjön. Ryska ubåtar baserade i Åbo har därför fortsatt använda Utö och Kökar som utgångs- och ingångspunkter för sina färder. Ett tidigt exempel från åländskt vatten är SC-309 som den 31 oktober eskorterades ut till Kökars Ören där den dök. Ubåten är fortfarande ute och har hittills sänkt tyska fraktfartyget Carl Cords utanför Venspils (10.11). Ett annat är SC-307 som den 7 november återvände efter en resultatlös månad till havs, och vid Ören möttes av en MO-patrullbåt som eskort till Åbo. I norra Kökarsfjärden anslöt en Fugas minsvepare som i nästan ett dygn väntat vid Harparnäs brygga.
Nästa omgång ubåtar var K-52 och L-21 som likaså eskorterades ut till Kökars Ören. Av dessa återvände K-52 redan efter två veckor på grund av tekniska problem. Sottungalotsen Carl Isaksson noterade i sin journal att han denna dag lotsat en 1500 tons ubåt från Ören till Sälsö, varifrån den fortsatte via Lohm till Hangö. Även L-21 drabbades av tekniska problem och kallades tillbaka. På återvägen den 24 november upptäckte man ett ensamt fartyg väster om Gotland – vilket kl. 08 anfölls med torpeder och sjönk på några minuter. Fartyget var Gotlandsbolagets passagerarångare Hansa som gick på sin ordinarie tur från Nynäshamn till Visby. Ombord fanns 86 passagerare och besättningsmän, varav endast två överlevde. Ubåten fortsatte dock norrut och anlände följande morgon till Ören där man ankrade för att invänta eskorten i form av minsveparen T-217.
I Sverige har katastrofen väckt sorg och förstämning, och myndigheterna försöker nu utreda orsaken – enligt vissa uppgifter har man påträffat torpedrester med rysk text. Händelsen har även noterats i Ålandstidningen som redan följande dag (25.11) kunde rapportera om ”Fartygskatastrof i Östersjön”.
Stödjepunkt Saggö
På den motsatta sidan finns fortfarande tyska ubåtar i Östersjön, bedömda som hot mot den livsviktiga sjötrafiken mellan Sverige och Finland. Detta särskilt som tyskarna den 11 november officiellt meddelade att Bottniska viken och östra Östersjön utgör tyskt operationsområde där alla fartyg riskerar att angripas och sänkas. Redan en månad tidigare gav dock den finska marinledningen order om förändringar i trafiken på Sverige – som dittills gått huvudleden via Nyhamn. Från och med den 16 oktober går nu all trafik endast nattetid och på en rutt norr om Åland och utanför spärren vid Märket. Utgångspunkten på svenska sidan är Öregrund med ankomst via Enskär (Isokari) utanför Nystad, och därifrån vidare mot Åbo. Detta är dock en lång omväg och vid behov är det även tillåtet att gå in via Koxnan och följa Saggöleden söderut mot Husö. Samma regler gäller även för ”Stockholmsbåtarna” som i och med detta inte längre anlöper Mariehamn.
För bevakning och patrullering av de norra vattenområdena har man skapat en särskild ”Avdelning Arho” med stödjepunkt i Saggöområdet, dit man sammanfört en stor del av flottans lättare enheter. De första anlände 24 oktober i form av kanonbåten Hämeenmaa som bogserade det avriggade segelfartyget Suomen Joutsen, och systerfartyget Uusimaa som bogserade tre motortorpedbåtar, T 3, T 4 och T 5. Enheterna förlades till Saltvik Karviken – som nu är den huvudsakliga ankarplatsen, försedd med telefonförbindelse till Mariehamn. Torpedbåtarnas första uppdrag blev att säkra minläggningen vid Märket den 27 oktober, där alla tre deltog, följt några dagar senare av ubåtsspaning med T 3 och T 4 norrut ända mot svenska Örskär – där båda hade svårt att klara det hårda vädret och grova sjögången.
Ytterligare enheter har tillkommit och den 31 oktober noterades följande vid stödjepunkten: kanonbåtarna Hämeenmaa och Turunmaa (båda på patrullering); eskortfartygen Tursas och Aura I (reparation i Åbo) samt Suursaari (på patrullering); stabsfartyget Merikotka; depåfartygen Suomen Joutsen och von Döbeln; bevakningsbåtarna VMV 5 och VMV 9 (båda i Åbo) samt VMV 11 (på patrullering); motortorpedbåtarna T 3, T 4 och T 6 (två på patrullering) samt J 212, J 213 och J 214 (en på patrullering). Därtill vid Eckerö: depåfartyget Kallbådagrund samt bevakningsbåtarna VMV 1, VMV 2 och VMV 6 (två på patrullering).
Verksamheten har pågått utan några allvarligare tillbud, med undantag för ett antal bottenkänningar i Karviken, dock utan större skador: förbindelsebåten Standart III (14.11), eskortfartygen Tursas och Aura (båda 18.11), samt hjälpkanonbåten Aunus (19.11). Sammanlagt har man under november månad eskorterat 5 passagerar- och 15 handelsfartyg från Sverige till Finland, och 6 respektive 6 från Finland till Sverige.
Kanonbåtar
En ny aktör i åländska vatten är en rysk kanonbåtsdivision som med tillhörande patrullbåtar baserades i Mariehamn i slutet av oktober – med uppdrag att operera i mellersta och södra Ålands hav, ner till Bogskär. Enheterna står under befäl av konteramiral Nikolai Feldman och omfattar tre hjälpkanonbåtar (Moskva, Oka och Bira) samt nio patrullbåtar av MO-typ.
Av kanonbåtarna fungerar Moskva som Feldmans chefsfartyg och bostad och är inkopplad på det civila telefonnätet (Mariehamn nr 1875). Oka utgör depåfartyg för patrullbåtarna, medan Bira tycks ha andra uppgifter – och har en längre tid befunnit sig utanför Åland. Patrullbåtarna, som nu utökats med ytterligare några enheter, används främst som eskort för de egna ubåtarna (jfr. ovan) men utför tidvis även patrullering och ubåtsspaning till havs. Följande har identifierats: MO-110, MO-112, MO-198, MO-199, MO-201, MO-206, MO-211, MO-212, MO-215 och MO-227. Patrulleringen inleddes den 29 oktober då den första gick ut från Mariehamn för ubåtsspaning, och följdes den 31 oktober av MO-206 och MO-215 på motsvarande ”kryssning” via Nyhamn. Liksom för ubåtarna krävs att lokal lots alltid medföljer under färd längs skärgårdslederna.
Under vistelsen i Mariehamn har Feldman haft synpunkter på närförsvaret, detta särskilt som hamnen fortfarande är öppen för civil trafik. Den 16 oktober begärde han att finska marinen skulle tillsätta en truppstyrka på 200-300 man för att skydda hamnen – en begäran som dock avslogs. Den 22 november krävde Feldman istället att hamninloppet nattetid skulle spärras för all trafik och att bevakningen skulle övertas av sovjetiska marinmyndigheter. Även detta avslogs med hänvisning till att ryssarna enligt avtalet bara har rätt att använda ”finska territorialvatten, hamnar, kajer och ankringsplatser”. Lösningen blev att den lokala sjöpolisen bildat en särskild ”Mariehamns sjöpolisgrupp”, som med en båt åt gången bevakar inloppet och dagligen rapporterar om all trafik. Även den förnyade mörkläggningen i Mariehamn, som plötsligt infördes på kvällen den 22 november, torde vara kopplad till den krävande konteramiralen. Det är oklart hur länge Feldman och hans styrka kommer att stanna på Åland.
Mineringar
Under hösten har minspärren vid Märket förstärkts i tre omgångar. Den första utfördes den 27 oktober i syfte att stänga den ”lucka” som öppnades i spärren i september (se rapport september del 2). Minfartyget Louhi, assisterad av två små minsvepare, lade ut en linje med 64 minor inställda på 3 m djup. Mineringen gavs kodnamnet ”Pahkakuppi” (”Masurkoppen”).
Efter det tyska hotet om operationer i Bottniska viken gavs den 15 november order om att spärren ytterligare skulle förstärkas, nu främst mot ubåtar. En första omgång om 111 minor lades ut av Louhi och Ruotsinsalmi den 23 november i tre linjer inställda på 4 m djup (”Pahkakuppi 2”). Huvuddelen var sk. antennminor med långa hängande elkablar, som vid kontakt med ett ubåtsskrov får minan att explodera. Efter påfyllning i Åbo lade samma två fartyg den 27 november ut andra omgång med ytterligare 111 minor, likaså i tre linjer men nu med varierande djupinställning på 4-9 m (”Pahkauppi 3”).
Västra Fästorna
Den 22 november genomförde tyskarna i sin tur en hemlig operation mot Åland, då ubåten U-1165 satte placerade en automatisk väderstation på Västra Fästorna i Föglö yttersta skärgård. Operationen är den enda i sitt slag i Östersjön och förtjänar en mer detaljerad beskrivning. Bakgrunden är att de tyska ubåtarna fortsättningsvis behöver uppdaterade väderdata för sin verksamhet, särskilt som man inte längre får svenska väderrapporter. Liknande obemannade stationer har därtill redan tidigare placerats ut i det arktiska området, framförallt på och kring Spetsbergen, men även ända bort på Labradorhalvön i Kanada. Stationerna som betecknas WFL (”Wetterfunkgerät Land”) mäter temperatur, lufttryck, vindstyrka och vindriktning – uppgifter som var tredje timme automatiskt sänds i kodad form till mottagarstationer i Tyskland. Rent konkret består varje station av tio sammankopplade metallcylindrar (1 x 0,5 m), varav åtta innehåller batterier och de två övriga elektronik och sändarutrustning. Cylindrarna är kopplade till en kort vindmätarmast och till en 5-10 m lång sändarmast.
Den aktuella ubåten U-1165 gick ut från Libau den 12 november med uppdrag att dels lägga ut en enklare automatisk väderboj i Bottenviken, dels stationen WFL 35 på någon obebodd ö i sydvästra finska skärgården. Genombrytningen av spärren vid Märket gick utan problem och väderbojen lades ut enligt plan. Att man på återvägen valde just Fästorna berodde på att en station där kunde placeras i skydd av den befintliga stora träbåken (byggd 1857) så att antennmasterna inte syntes från land.
Ubåten anlände till den ensliga ön natten mot den 22 november och utrustningen fördes iland med en gummibåt. Tack vare tidigare övningar gick uppsättningen utan problem, trots mörker, hala klippor och 100 kg tunga cylindrar. En medföljande teknisk expert kontrollerade elanslutningarna och satte igång stationen – varpå ubåten vände mot Libau och per radio meddelade att uppdraget var slutfört. Station WFL 35 med kodnamnet ”Landjäger” är alltså den enda i Östersjön, men som jämförelse kan nämnas att motsvarande stationer nyligen placerats ut i arktiskt område: WFL 31 ”Walter” på Jan Mayen (25.09), WFL 32 ”Erich” på Novaja Zemlja (15.10), samt WFL 36 ”Wilhelm” på Mageröya väster om Nordkap (11.11).
Kommentar
Av naturliga skäl har ingenting av ovanstående kunnat nämnas eller diskuteras i offentligheten, trots att mycket varit synligt och mycket därtill skapat problem. Censuren är fortfarande sträng och omfattar såväl tidningar som radio och telefon. Ett särskilt problem är postgången som betydligt försämrats i och med att Stockholmbåtarna inte längre går in till Mariehamn. I en ovanlig ledarspalt under rubriken ”Trafiken Åland - Sverige” skriver Ålandstidningen den 25 november:
”Sedan ett par veckor tillbaka ha de talrika ålänningar, som hålla sig med rikssvenska tidningar, och många andra med dem, haft fullgod anledning att vara förargade över det sätt, på vilket landskapets postförbindelser med Sverige för närvarande äro ordnade. Att posten från svenska sidan, låt vara att ångbåtsförbindelserna på grund av förhållandenas tvång ha lagts om, skall bli en vecka gammal eller mer, innan den kommer fram till adressaterna, äro ett åsidosättande av berättigade åländska intressen, som man inte kan finna sig i stillatigande.”
Ålandstidningen kräver att problemen med såväl passagerar- som posttrafiken löses med det snaraste. Här kan vi bara hålla med tidningen – i vårt moderna samhälle skall det inte behöva dröja en vecka innan posten når fram.
