Inför den sjätte krigsjulen är läget lite ljusare än tidigare. Vapenstilleståndet med Sovjetunionen håller, samtidigt som striderna i Lappland avtagit och tyskarna drar sig tillbaka mot Norge. Ute i Europa pågår visserligen striderna för fullt men allt tyder på att slutet är nära för regimen i Tyskland. Ifråga om Åland handlar det nu främst om att genomföra den stipulerade demilitariseringen, men som nedan framgår har oförutsedda problem dykt upp.

Avveckling

Under november inleddes det konkreta arbetet för att demilitarisera landskapet. Först avvecklades de två infanteribataljonerna RP 3 (förlagd i Jomala, Hammarland, Eckerö) och ErP 9 (Finström, Saltvik), vars reservister hemförlovades i omgångar. Sista omgången lämnade Åland den 30 november och kvar är nu endast ett några officerare och ett antal värnpliktiga som överförts till andra enheter.

Samtidigt inleddes nedmontering av kustartilleriet på Tellholm, Hammarudda, Herrön och Kökar. Kanonerna lyftes ur sina betongställningar varefter underlag och fastsättningsbultar sprängdes. Pjäserna har därefter transporterats österut till följande platser: centralförrådet i Parola nära Tavastehus (Tellholm); Houtskärs Jungfruskär (Hammarudda), Korpo Alskär (Kökar) samt till nersmältning (Herrön). Även flertalet byggnader har redan tagits ner och överförts till Åbolands skärgård. De tömda betonganläggningarna står dock tillsvidare kvar helt intakta, dvs. kanonställningar, eldledningstorn, bunkrar och tunnlar.

Den 28 november gavs slutlig order om att Åland skulle demilitariseras, och samma dag upplöstes Skärgårdshavets Kustbrigad (SaarRPr). Staben och stabskompaniet lämnade Mariehamn och reste till Åbo – där namnet ändrades till Åbo Kustartilleriregemente (TRT).

Kontraorder

Kvar i bemannat skick fanns så här långt ännu forten på Signilskär/Enskär och på Nyhamn, vilka båda nu också skulle avvecklas. På Nyhamn tog man ner stridsledningscentral och signalutrustning och packade allt i lådor, varefter man började lyfta de två kanonerna och placera deras 2,4 ton tunga eldrör på transportkälkar. På morgonen den 7 december kom emellertid kontraorder från Mariehamn: alla demoleringsarbeten skall omedelbart avbrytas.

Bakom det nya läget finns en begäran från Kontrollkommissionen i Helsingfors om att Finland måste avbryta demoleringen på Nyhamn och Enskär, stoppa evakueringen av besättningen samt omedelbart iståndsätta batterierna på nytt – och därefter hålla dem aktiva så länge kriget varar. På kvällen den 11 december fick Nyhamn en slutlig telefonorder: kanonerna skall vara tillbaka på plats och skjutklara per 15 december. Trots svårt väder lyckades manskapet genomföra uppgiften inom utsatt tid, varpå stridsberedskapen den 17 december granskades av överste Heiro och kontrollkommissionens lokalchef Presnakov.

Uppenbarligen bedömdes den vara tillräcklig och samma kväll kom meddelande om att ryska ubåtar nu skulle börja använda leden Åbo - Nyhamn. Några timmar senare förde åländska lotsar två ryska ubåtar via Sälsö och Degerby ut till Nyhamn där de dök. Troligen handlade det om S-303 och K-56 som skulle gå via Utö – men som nu omdirigerades till den nya leden.

Trots kravet på demilitarisering finns inför vintern nu en ny kustartilleriorganisation på Åland, bestående av ett ledningsorgan i Mariehamn (totalt 20 man), Signilskärs fort på Enskär (82 man) samt Nyhamns fort söder om Mariehamn (72 man). Tillsammans utgör dessa det nya åboregementets första artillerisektionen (I/TRT). Överste Heiro har utsetts till sektionschef medan officerare och manskap plockats ihop från olika håll.

Sjöbevakningen

En annan stor förändring är att den lokala sjöbevakningen omorganiserats och från 22 december återgått till civil myndighet, benämnd ”Ålands sjöbevakningsavdelning” samt underställd Gränsbevakningen. Ett exempel gäller Kökars fasta station, som efter ”exil” på Torpö och Finbo fått återvända till sin gamla stationsbyggnad på Kalen. Till nya uppgifter hör daglig luftbevakning uppe på berget, liksom regelbunden kontroll av kvarvarande militära förråd – däribland 59 lådor trotyl avsedda för kommande demolering av befästningarna.

Den åländska avdelningen består av följande enheter under befäl av kommendörkapten T. Fabritius: avdelningsstaben i Mariehamn; radiostationen RA 2 på Lotsberget; bevakningsbåtarna Tursas och Tiira plus sju större patrullbåtar; samt fasta stationerna Kökar, Storklubb, Torpön, Lillklyndan och Båtskär/Hammarudda, alla med egna båtar.

Amiral Feldman

Ryske konteramiralen Feldman har sedan 22 oktober legat med sina kanonbåtar Moskva och Oka i Mariehamn, samtidigt som de tillhörande MO-patrullbåtar har dels eskorterat egna ubåtar genom skärgården, dels idkat ubåtsspaning i Ålands hav (se novemberrapporten). Inför kommande isläggning gavs dock order om avfärd varför man begärde bränslepåfyllning i form av 90 ton stenkol och 15 kubikmeter ved till kanonbåtarna, samt 13 ton bensin till patrullbåtarna. Därtill behövdes 2000 m tross och 500 m stålvajer för bogsering – allt på finländska statens bekostnad. På morgonen den 8 december lämnade Feldman Mariehamn med Moskva och Oka bogserande sex patrullbåtar (övriga tycks ha gått för egen maskin). Med åländska lotsar ombord gick färden via Degerby och Sälsö österut, troligen till Hangö.

Några dagar tidigare hade kanonbåten Bira återvänt till Mariehamn, efter att en längre tid ha haft uppdrag utanför Åland. Fartyget, som har en besättning på över 50 man, är utrustat med tre 102 mm kanoner och kraftigt luftvärn. Befälhavare är kapten 1:a rangen (kommodor) Dashkevitj. Uppenbarligen planerar man stanna över vintern eftersom man den 12 december begärde underhållsmaterial, bl.a glödlampor, lump, trassel, spik och målarfärg, och en vecka senare 250 ton kol – varav det för tillfället bara finns 50 ton på Åland.

Här bör nämnas att den civila sjötrafiken mellan Sverige och Finland fortsättningsvis går norr om Åland, och att finländsk eskort och ubåtsspaning utgår från stödjepunkten vid Saggö (se novemberrapporten). Motortorpedbåtarna har dock sänts för vinterförvaring i Åbo, medan verksamheten nu sköts av marinens och sjöbevakningens större enheter. Suomen Joutsen ligger likaså kvar i Karviken som depåfartyg. Liksom sin föregångare får Dashkevitj i fortsättningen dagliga uppgifter om sjötrafiken där uppe.

Skyddskåren och Lotta Svärd

Efter påtryckningar från Moskva har skyddskårsväsendet upplösts, utgående från en speciallag stiftat den 4 november. På Åland genomfördes detta den 6 november då såväl distriktet som de lokala kårerna avvecklades. Vapen, utrustning och dokument fördes skyndsamt över till Åbolands militärdistrikt, varpå alla medlemslistor brändes. Därefter säkerställdes att distriktets tillgångar (fonder och aktier) överlämnades till Ålands skytteförening, som även fick överta Centralskjutbanan i Hindersböle med markområden, byggnader och fem skjutbanor. Det faktum att det ryska konsulatet inte tilläts granska vapentransporten har dock i efterhand lett till diplomatiska kontroverser.

Den motsvarande upplösningen av lottakåren har däremot inte varit lika känslig. Vid ett möte i Mariehamn den 24 september beslöts att distrikts tillgångar skulle överlåtas till Ålands lokalförening av Röda korset att användas till underhåll av barnhemmet på Prästö. Så skedde också, och vid följande möte den 22 november konstaterades att Ålands distrikt av Lotta Svärd har upphört med sin verksamhet. Av lokalföreningarna satsade Finström sina medel på barnhem, invalider och medellösa, medan Vårdö donerade allt till resandet av en minnessten på kyrkogården ”över de sjömän från församlingen som under utförandet av sitt farofyllda kall på havet givit sitt liv för hembygd och fosterland”.

Flygblad

Avslutningsvis måste vi även notera en mer udda ”julklapp” som landat i Saltvik och som visat sig ha Centraleuropeiska kopplingar. På morgonen den 15 december upptäckte man i Bertby hundratals exemplar av ett ryskspråkigt flygblad utspridda i terrängen. Myndigheterna informerades och sände poliskonstapel Gunnar Häggblom till platsen. Det framgick att vid 2-tiden föregående natt hade några bybor hört ett ovanligt kraftigt motorbuller i luften, möjligen från ett flygplan. En annan hade bara hört ett skrapande ljud längs taket, och hade följande morgon hittat en 40 m lång telefonkabel hängande över telefontrådarna genom byn. Vid en förnyad undersökning den 19 december, tillsammans med folk från kontrollkommissionen och konsulatet, samlade Häggblom in 400-500 likadana blad.

Flygbladen är tryckta i Prag den 14 november 1944 och bär rubriken ”Manifest” med underrubriken ”Kommittén för befriandet av Rysslands folk”. På fyra sidor beskrivs hur kommittén har som mål att åstadkomma en regimförändring i Sovjetunionen och uppmanar därför ryska fd. medborgare att ansluta sig till den antikommunistiska rörelsen. Här är alltså fråga om det sk. ”Pragmanifestet” som utfärdades i november i samband med att Kommittén (KONR) grundades av ett antal ledande ryssar i tysk tjänst. Ordförande är fd. sovjetiske generallöjtnant Andrei Vlasov – som nu sägs ha fått tyskarnas tillåtelse att skapa en egen armé (”Ryska befrielsearmén”) med ryskt manskap i tysk krigsfångenskap.

Frågan är dock varför detta helt ryskspråkiga ”manifest” spridits i hundratals exemplar just över Åland, långt borta från tilltänkta rekryteringsområden? Kommer de från ett flygplan som navigerat helt fel – eller finns någon annan bakgrund? Och vad har den långa telefonkabeln haft för funktion i sammanhanget? Tyvärr är detta nog gåtor vi aldrig kommer att få svar på.

Slutord 2024

Vår rapportering om det händelserika året 1944 slutar här. Trots ett svårt ingångsläge lyckades Finland och Åland rida ut stormen, och tack vare segt försvar undgick vi ockupation och samhällelig förstörelse. Kvar fanns dock ännu stora utmaningar i form av avträdda områden, nära en halv miljon internflyktingar, en förstörd ekonomi och ett enormt krigsskadestånd.

På Åland märktes de positiva förändringarna bara långsamt. Landskapet var fortfarande isolerat, med begränsad sjötrafik och strikta reserestriktioner, med sträng tidningscensur och begränsad informationsspridning, samt med hård reglering av livsmedel och övriga varor. Därtill tycktes demilitariseringen inledningsvis ha tagit paus. Först i februari 1945 inleddes demoleringen av de fasta anläggningarna. Nyhamn och Enskär var däremot aktiva fram till april, då även dessa batterier demolerades. Som sista objekt sprängdes skyddskårernas skjutbanor runtom landskapet, däribland den stora Centralskjutbanan (27.7).

Ryska kanonbåten Bira låg med full besättning kvar i Västra hamnen till den 18 februari, då den i tysthet lotsades österut. Under hela första halvåret 1945 fortsatte därtill den sovjetiska ubåtstrafiken genom åländska vatten, främst via Nyhamn. De fyra sista ubåtarna återvände denna väg ännu den 19 juni, efter att ha deltagit i den sovjetiska landstigningen på Bornholm.

Först den 28 september 1945 kunde ett antal finsk-ryska protokoll undertecknas i Mariehamn där det konstaterades att samtliga militära anläggningar på 14 olika områden var helt förstörda, i enlighet med stilleståndsavtalet. Åland var nu i praktiken demilitariserat men ingenstans omnämndes detta konkret. Inte heller nämndes någonting om konventionen från 1921, vare sig i dokumenten eller i de bakomliggande diskussionerna.

När vi idag tänker tillbaka på julen för 80 år sedan är det skäl att minnas att trots vapenstillestånd och positiva tendenser var det fortfarande många här hemma som hade fäder och söner till sjöss under oklara förhållanden – eller hållna internerade i främmande land. Värst var det dock för de 50-talet åländska sjömän som redan i månader suttit inspärrade i koncentrationsläger i Nordtyskland, under direkt livshotande förhållanden och utan någon som helst kontakt med omvärlden. Hösten 1945 lyckades till slut de flesta komma levande hem, medan sex andra blev borta för alltid. En bister realitet som vi idag helst förtränger.

Avslutningsvis tillönskas alla läsare en God Jul och ett riktigt Gott Nytt År.