Läget i Finland är fortfarande komplicerat. Trots avtal om vapenstillestånd råder ännu krigstillstånd, och den tidigare vapenbrodern Tyskland är den nya fienden. Samtidigt har Ryssland kunnat stärka sitt inflytande och utgången är oviss. Detta gäller i lika hög grad även Åland. Enligt avtalets artikel 9 har Moskvafördraget från 1940 åter satts i kraft – där ”Finland förbinder sig att demilitarisera Ålandsöarna, att icke befästa dem samt att icke ställa dem till främmande staters styrkors förfogande”. Just nu ser dock verkligheten inte riktigt så ut.

Krigsläget

Stilleståndsavtalet förutsätter att Finland på kort tid ska driva ut den tyska armén ur Lappland, vilket i praktiken innebär att vi nu åter är i krig. Inför de kommande striderna har största delen av den nordfinländska befolkningen evakuerats och över 56.000 personer har sänts västerut till Sverige och cirka 47.000 söderut till Uleåborgs och Vasa län. De militära operationerna inleddes den 27 september med en lyckad landstigning i Torneå hamn, varefter man i början av oktober även intagit Kemi. Den fortsatta framryckningen går dock långsamt och under tiden hinner tyskarna bränna allt som finns kvar, inklusive hela Rovaniemi (11.10).

I vårt närområde i söder har ryssarna erövrat Tallinn (22.09) och tyskarna har lämnat Estland. Slutstriden gällde de estniska öarna där ryska enheter landsteg i början av oktober. För transporterna användes ett hundratal tvångsrekvirerade finländska (och några åländska) galeaser, skutor och motorbåtar – som lidit förluster. Den 6 oktober nådde markoffensiven fram till kusten mellan Libau och Memel, vilket medfört att resterna av tyskarnas armégrupp Nord numera är inringad och isolerad i den så kallade Kurlandsfickan väster om Riga.

Åland

Trots att huvudfronten nu ligger i sydöstra Östersjön är faran för Åland ännu inte över. Tyskarna har visserligen inte längre resurser för en större attack mot våra öar, men det finns ändå anledning till vaksamhet. På morgonen den 8 oktober observerades exempelvis ett tyskt spaningsplan som på 1000 meters höjd passerade över Hammarudda, och följande morgon kom ett annat på bara på 200 meters höjd in över Jomala Burskatan och fortsatte norrut. Den senare händelsen ledde till ett skarpt luftalarm i Mariehamn klockan 07.20–07.40. Eventuella kommande bombanfall kan därför inte uteslutas.

Bevisligen finns därtill tyska ubåtar i infarten till Finska viken, där U 481 med artillerield nyligen sänkte de finländska galeaserna Endla, Dan och Maria (16.10), och U 958 med torpeder sänkte Linnea och Piikkiö (25.10). Det är uppenbart att motsvarande ubåtsattacker vore möjliga även mot den livsviktiga sjötrafiken över Ålands hav. Från slutet av oktober har därför trafiken omdirigerats till att gå norr om Åland, och i närheten av Saggö har nu skapats ett särskilt basområde som utgångspunkt för eskortering, ubåtsjakt och patrullering i norra Ålands hav. För motsvarande uppdrag i mellersta och södra Ålands hav har samtidigt en rysk flottilj med tre kanonbåtar och ett tiotal patrullbåtar baserats i Mariehamn, under befäl av konteramiral Nikolai Feldman. Verksamhet har inletts på båda platserna, men en närmare redogörelse kommer först i nästa rapport (november), då det förhoppningsvis finns mer specifika uppgifter att tillgå.

Kontrollkommissionen

En mycket viktig del i stilleståndsavtalet är den ”allierade” (i praktiken helryska) kontrollkommission som skall övervaka att Finland uppfyller sina nya plikter. En förtrupp landade i Helsingfors redan den 22 september och inrättade sig i hotell Torni. Styrkan har därefter fyllts på betydligt. Trots att kommissionen inte har någon formell makt har den ändå obegränsade befogenheter att utreda samtliga myndigheter och inrättningar i landet, såväl civila som militära. Även Åland omfattas av systemet och den 16 oktober anlände en marin underavdelning till Mariehamn, ledd av kommendörkapten F.F. Presnakov. Till sin hjälp har han tre andra marinofficerare (Lishenko, Horobrash och Moskvin), två underofficerare (Vodinin och Kusnetzov) och en tolk (Freese). Som högkvarter har man övertagit hotelldelen i Societetshuset i Mariehamn.

Formell kontaktperson på Åland är landshövding Ruben Österberg vid Länsstyrelsen, och alla skrivelser går nu via honom. Redan första dagen inlämnade Presnakov en lista om 13 punkter med krav på detaljerade uppgifter rörande de marina förhållandena i Ålandszonen: kustbrigadens organisation; marinbaser och handelshamnar; militära och civila handelsfartyg inklusive besättning och utrustning; militära enheter i skärgården; signalnätet inklusive sjö- och luftbevakningsstationer; rekommenderade farleder; hydrologiska och meteorologiska förhållanden. Och som sista punkter: en karta med koordinater över kustbatterierna med permanenta betonganläggningar, fältbefästningar och maskingevärsnästen.

Dessa första krav har därefter ständigt följts av nya. Anmärkningsvärt att det nu även handlat om civil infrastruktur. Exempelvis den 24 oktober då Presnakov begärde en detaljerad teknisk utredning över kajerna i Västerhamn, samt över varv och reparationsverkstäder med uppgifter om ägare, maskiner, arbetstagare och arbetsområden. Svaret gavs tre dagar senare, innehållande mycket detaljerade förteckningar över utrustningen i Mariehamns Mekaniska Verkstad, Zetterströms Mekaniska Verkstad och Slip, Algot Johanssons Varv, samt över lagren i Nobel-Standards bränsleförråd.

Konsulatet

I och med att Moskvafördraget åter satts i kraft har Ryssland på nytt rätt att upprätthålla ett övervakande konsulat på Åland – detta trots att Finland i övrigt ännu inte har normala diplomatiska förbindelser med Moskva. Den första personalen anlände likaså den 16 oktober i form av konsul Nikolai Pirogov, vicekonsul Anatolij Savvin samt några tjänstemän. Inledningsvis har man hyrt in sig i Hotell Hjorten i Västra hamnen, men eftersom ytterligare personal och familjemedlemmar är att vänta, hoppas man att i en snar framtid kunna återfå sin tidigare byggnad på Nygatan 2.

Även i detta fall är landshövdingen den formella kontakten. Den 26 oktober inlämnade konsuln en ryskspråkig skrivelse där han begärde ”fullständiga uppgifter beträffande inom landskapet Åland befintliga formationer, anläggningar och operationsbaser av militär eller marin art, anläggningar och operationsbaser för militär luftfart liksom andra anläggningar för militära ändamål”. Samt begärde även information angående planerna för ”demilitarisering av de åländska öarna”. Skrivelsen, som nu gått vidare till Helsingfors, antyder att konsulatet inte har ett direkt samarbete med kontrollkommissionen, och att de båda organen arbetar från delvis skilda utgångspunkter.

Ubåtarna

Avtalet ger också den ryska Östersjöflottan fri tillgången till alla finska hamnar och skärgårdsleder, vilket medför att de hittills instängda ubåtarna nu får möjlighet att åter börja operera på Östersjön. Den 29 september anlände en första konvoj till gränsen i öster, omfattande tre ubåtar eskorterade av ett tiotal ytfartyg. Ryssarna meddelade att ubåtarna skulle fortsätta västerut och gå ut antingen via finska Utö eller åländska Nyhamn. I detta fall valde man Utö som i fortsättningen blivit den viktigaste trafikleden. På kvällen den 2 oktober gick de två första ut, eskorterade av en MO-patrullbåt. Av dem beordrades SC-310 att inledningsvis bevaka utfartsleden vid Bogskär, medan SC-407 sändes till vattnen utanför Memel där man sänkte tyska fraktfartyget Nordstern lastat med evakuerade från Ösel.

Under oktober har ubåtarna tidvis även använt åländskt vatten och gått leden genom Kökarsfjärden, där man i praktiken passerat rakt under fortet på Kalen. För färden inomskärs har lots varje gång erhållits från Sottunga Sälsö, såväl för ubåtarna som för eskorten. Trafiken inleddes den 8 oktober då en rysk MO-båt under förmiddagen passerade Kalen för att avspana vattnen söderut, men återvände efter en halvtimme. Vid 16-tiden dök den upp igen, nu som eskort för tre ubåtar på väg ut: S-4, SC-307 och SC-309. Ubåtarna dök vid 17-tiden i närheten av Kökars ören, varpå MO-båten återvände norrut och avlämnade lotsarna E.W. Söderberg, C. Isaksson, C.R. Karlsson och H.R. Nordström vid Sälsö.

Ubåten S-4 har under sin färd i Östersjön sänkt tre små tyska fartyg: trålaren Taunus (12.10), tankern Terra (13.10) samt trålaren Solling (20.10). Efter att ha fått slut på torpeder återvände ubåten på morgonen den 22 oktober via Kökar, där den möttes av minsveparen T-215 för vidare färd mot Lohm. Den 25 november återvände även SC-309 via Kökar och eskorterades av en minsvepare in i skärgården längs leden Sälsö-Lohm. Ytterligare rapporteras att en ensam rysk ubåt på eftermiddagen den 31 oktober skulle ha gått ut via Kökar, eskorterad av en MO-patrullbåt, men denna har hittills inte kunnat identifieras.

Avveckling

Som ovan framgått innebär stilleståndsavtalet också en förnyad demilitarisering av Åland. Vissa steg i den riktningen har också tagits, men på grund av omvärldsläget kommer det troligen att dröja länge innan den är fullt genomförd. Den 20 september, dagen efter undertecknandet, gavs visserligen order om att alla byggnads- och installationsarbeten på kustforten skulle avbrytas – men att full stridsberedskap samtidigt skulle upprätthållas. Den 16 oktober gavs därtill order om att artilleriet skulle börja nedmonteras, men att tillsvidare en pjäs per fort skulle hållas eldberedd. Den 21 oktober kom slutlig order om att Åland skall demilitariseras. Kanoner, lavetter, ammunition och signalutrustning började transporteras ner till respektive hamn, för att överföras till den nya huvudförsvarslinjen på östra sidan om Skiftet. Alltså motsvarande procedur som då Åland demilitariserades sommaren 1940.

Även om kustartilleriet håller på att avvecklas är dock Åland inte helt försvarslöst. I Mariehamn finns fortfarande Kustbrigadens stab, som har tillgång till ett intakt nät av militära sjöbevakningsstationer: Sälskär, Märket, Heligman, Nyhamn, Lågskär och Kökar (alla utrustade med radio), samt på landsidan: Tellholm, Hammarudda, Herrö och Storklubb (med telefon via det militära nätet). Därtill fungerar fortsättningsvis luftbevakningen med stationer på: Orrdalsklint, Bomarsund, Sottunga Kumlinge, Mariehamn, Hellestorp och Degerby (bemannade av frivilliga), samt Sålis, Västra Mörskär och Brändö (bemannade av reservister), alla underställda Luftcentralen i Ingby. Här kan tilläggas att stationen på Badhusberget i Mariehamn är den enda som bemannas av frivilliga lottor.

Ifråga om infanteri finns också kvar de två kustbataljoner som anlände under augusti respektive september. Av manskapet har visserligen de yngsta (födda 1926) och de äldsta (1902-1906) hemförlovats, men per 31 oktober redovisar bataljon RP 3 ändå totalt 758 man, och bataljon ErP 9 drygt 400 man. Den förstnämnda är förlagd i Jomala, Hammarland och Eckerö, och den senare i Finström och Saltvik. Båda bataljonerna håller regelbundna övningar och är fullt stridsberedda.

Flyktingar

Stilleståndsavtalet och brytningen med Tyskland har också haft en mer oväntad effekt. I tysthet har myndigheterna nu ändrat behandlingen av de estniska flyktingar som i allt ökande mängd försöker ta sig genom skärgården över till Sverige. Tidigare upprätthölls strikt kontroll till havs, och alla flyktingar som inte hade skriftliga inresedokument blev häktade och förda via Mariehamn till Åbo för undersökning och förhör hos Statspolisen. Detta gällde inte minst nålsögat vid Lågskär, som med sin välbemannade sjö- och luftbevakningsstationen dittills stoppat alla påträffade båtar, ibland först efter varningsskott. En del flyktingar har visserligen getts både mat och tillfällig övernattning på Lågskär, men har ändå varje gång hämtats av sjöpolisen och transporterats till Åbo.

Fortsättningsvis kontrolleras båtar och identitetshandlingar, men nu tillåts flyktingarna att fortsätta västerut och sjöpolisen ställer vid behov upp med konkret hjälp, som bogsering och kursangivelser. Ett exempel gäller kvällen den 20 september då sjöpolisen kallades ut till estnisk båt med motorproblem. I mörker och dålig sikt bogserades den in till stationen på Stora Båtskär där de 20 flyktingarna fick övernatta. Tidigt följande morgon kunde de obehindrade fortsätta mot svenska sidan.

Ett annat gäller estniska båten Toots II som lördagen den 23 september gått ut från en plats nära Paldiski med ett 30-tal flyktingar ombord. Efter en stormig resa över Östersjön där båten höll på att förlisa och styrningen slogs ut, lyckades man på onsdagen slutligen komma fram till Kökar och in i Karlby skärgård. På Brändholm upptäcktes en hölada där en del kunde övernatta. Torsdag morgon kom en båt från Karlby och tog Toots på släp in till byn, där flyktingarna fördelades på gårdarna i byn och fick mat, husrum möjlighet att torka kläderna. Redan följande morgon, fredagen den 29 september, kom dock order om att genast fortsätta. Toots lämnades kvar och istället fick man transport med en större båt, Kökarsumpen Björn, som fördes av två Karlbybor. Ytterligare några mindre flyktingbåtar anslöt, och i en liten konvoj anlände man utan incidenter följande natt till Simpnäs. Färden kunde genomföras dels för att bränsle trots alla restriktioner lämnades ut från den lokala butiken, och dels för att militärmyndigheterna givit sitt tysta godkännande och meddelat bevakningsspärrarna till havs.

Slutligen bör dock påpekas att den fria överfarten bara gäller baltiska flyktingar. Ålänningar, desertörer, smugglarna och andra som utan giltiga tillstånd försöker korsa havsgränsen kommer fortsättningsvis att stoppas.