Under mars månad har utvecklingen på och kring Åland varit så omfattande att månadsrapporten har behövt delas på två avsnitt. Detta första behandlar dels Finlands strävanden efter vapenstillestånd eller fred, dels Tysklands aggressiva planer rörande våra öar. Det andra avsnittet, som kommer inom några veckor, behandlar uppgraderingen av den lokala försvarsberedskapen.

Östfronten

På de östra frontavsnitten fortsätter den ryska offensiven med oförminskad kraft, och i mitten av månaden har man i södra Ukraina redan återtagit staden Kherson samt nått fram till gränsen mot Bessarabien (Moldavien). I norr står däremot Narvafronten fortfarande fast, men efter kraftiga ryska bombanfall den 6 mars är den vackra barockstaden Narva numera lagd i grus och aska. Den 9/10 mars anfölls även Tallinn i två vågor, där en stor del av den gamla stadskärnan brann ner. Vid de finska frontavsnitten betecknas däremot läget som stabilt.

I Finska viken har samtidigt öppnats en ny sjöfront. Detta efter att tyskarna i mitten av februari inrättat en marinstab i Tallinn som ledningsorgan för de sjöstridskrafter som nu införts i form av jagare, torpedbåtar, minsvepare, minläggare och lättare enheter. Dessa är nu baserade i Tallinn, Paldiski och i viss mån i Helsingfors och Kotka. Huvuduppgiften är att övervaka och kraftig förstärka de stora min- och nätspärrarna tvärsöver viken, liksom att understöda försvaret vid Narva.

Den ryska Östersjöflottan är sålunda fortfarande instängd längst inne i viken, men som motåtgärd har marinflyget inlett massiva attacker med bomb- och torpedplan mot tyskarna och deras transportleder längs estniska kusten ända fram till Dagö, ca 100 km sydost Kökars ören. Resultaten är hittills rätt begränsade, men attacker sker i vårt närområde och risken finns att de kommer att spridas även till oss.

Villkoren

Som tidigare framgått har Finland via svensk förmedling försökt klarlägga villkoren för ett avtal om vapenstillestånd eller fred med Sovjetunionen. På kvällen den 29 februari utfärdade Moskvaradion en officiell kommuniké med svaren. Villkor som omedelbart måste godkännas är: 1) brytning av förbindelserna med Tyskland, 2) internering av de tyska trupperna i landet, samt 3) återgång till 1940-års gränser. Därtill finns några frågor som kan förhandlas rörande demobilisering, krigsskadestånd samt Petsamos framtid. Det betonades att Sovjetunionen inte kräver Finlands villkorslösa kapitulation, men däremot är man villig att ifråga om tyskarnas internering bistå med flyg och marktrupper.

De hårda kraven har för de flesta kommit som en chock, särskilt som man hoppats få behålla Karelska näset inklusive Viborg (som återerövrades 1941). Den 8 mars har Finland lämnat ett negativt svar, där man hänvisat till att det är omöjligt att på förhand godkänna villkor som är direkt avgörande för nationens hela existens – utan att man fått klarhet i deras tolkning och innebörd. Detta betecknade Kreml som otillfredsställande, varpå Helsingfors den 17 mars lämnade sitt slutliga negativa svar. På kvällen den 21 mars konstaterade Moskvaradion hotfullt att den finska regeringen ”sålunda påtagit sig det fulla ansvaret för konsekvenserna”.

Mariehamn

Ålandstidningen har utförligt rapporterat om villkoren och den senaste utvecklingen. I en ledare den 7 mars intog man visserligen en försiktig hållning men konstaterade att ”Finlands regering står inför ytterst svåra avgöranden i dessa dagar”, samt betonade att oavsett besluten i Helsingfors ”så är landets militära läge i varje fall i mycket hög grad beroende av vad som händer på den stora krigsskådeplatsen från Finska viken till Svarta havet”.

I rapporter hem till Utrikesdepartementet i Stockholm beskriver svenske konsuln KY. Vendel stämningsläget i Mariehamn. Inom ledande åländska kretsar ser man med oro på framtiden, och det anses att utvecklingen under de senaste dagarna har flyttat Ålandsöarna in i, eller åtminstone närmare, farozonen – varför man har allvarliga farhågor för en tysk ockupation. Denna risk anses särskilt stor om den finska regeringen mot förmodan skulle acceptera vapenstilleståndsvillkoren: ”Under den förvirring som skulle uppstå efter vapenstilleståndets undertecknande, skulle Åland vara ett lätt byte för en angripare, särskilt en tysk angripare”.

Ett tyskt besättande av Åland skulle kännas som en svår kränkning av landskapets neutralitet, och man hyser därför förhoppningen att Sverige i så fall skall vidta behövliga åtgärder: ”Ålands folk motser ett sådant ingripande i nödens stund och man försäkrar att från ålänningarnas sida allt kommer att göras för att medverka”. Om kriget nu går vidare finns visserligen fortfarande risk för en tysk ockupation, men bedömningen är att denna inte är lika överhängande som ifall vapenstilleståndsvillkoren accepteras.

Berlin

På tysk sida är man givetvis medveten om de finländska försöken att finna en acceptabel väg ut ur kriget, försök som ses med både misstro och oro. Finland är fortsättningsvis den viktigaste partnern i kriget mot Sovjetunionen, och ett sådant styrkebortfall på den norra fronten skulle få betydande konsekvenser. Detta särskilt som bedömningen i Berlin är att ryssarna efter ett fredsavtal med stor sannolikhet skulle ockupera de södra delarna av Finland och därifrån hota de tyska sjötransporterna i närområdet. Från tysk sida har man därför framfört konkreta hotelser om konsekvenserna ifall Finland försöker gå sin egen väg.

Som en första motåtgärd har man redan under 1943 börjat arbeta på en operationsplan för skyddet av trupper och förråd i Lappland, under kodnamnet ”Birke” (Björk). Parallellt har man nu under februari även börjat skissa på en operationsplan som syftar till att vid behov besätta Åland och Hogland. Från Åland kan man säkra den livsviktiga trafiken med järnmalm från Luleå, och från Hogland – om den finländska kusten i övrigt kommit under fientlig kontroll – förhindra att sovjetiska ubåtar försöker ta sig ut i Östersjön. Den övergripande operationsplanen har kodnamnet ”Tanne” (Gran), där Ålandsdelen kallas ”Tanne West” och Hoglandsdelen ”Tanne Ost”.

Tanne West

Grundstrukturen i planen anges i en detaljerad skrivelse utfärdad av Hitlers högkvarter den 19 februari. Där anges att i händelse av en finsk separatfred kan ett besättande av Åland bli nödvändigt, detta för att säkerställa malmtransporterna från Sverige. Besättandet skall dock begränsas till fasta Åland, inklusive Eckerö, Lemland, Lumparland och Vårdö, medan den övriga skärgården kan behärskas med artilleri och flygstyrkor.

Ifråga om styrkor för landstigning och påföljande lokal administration behövs en infanteridivision om fem bataljoner, samt en rörlig artilleriavdelning. Därtill behövs kustartilleri för att a) skydda tillflyktsplatser för egna handelsfartyg, b) understöda kustförsvaret vid angrepp mot urlastningsplatserna, samt c) behärska så stor del av genomfarten mellan Åland och Sverige som möjligt. För närskyddet av flygfältet utanför Mariehamn behövs en blandad luftvärnsavdelning som hålls i ständig stridsberedskap. Slutligen behövs även en pionjärstyrka för att snabbt få eget kustartilleri på plats. Befintligt kustartilleri på öarna kan däremot övertas helt intakt, och bemannas med tysk personal.

Den 3 mars var detaljerna någorlunda klara och följande enheter beordrades att hålla sig redo (utgångsplats/hamn i parentes). Från armén: 416. Infanteridivisionen (Aalborg/Danmark), fyra kustbatterier (Dröbak, Randö, Sellvenes, Hysnes/Norge), en fästningspionjärstab (Oslo), en fästningspionjärbataljon (Oslo), samt en bergborrningsgrupp (Oslo). Från marinen: en marinartilleristab (Danzig), fyra sjömålsbatterier (Oslo och Scheveiningen/Holland), samt personal för fyra finska kustbatterier (Oslo). Från flygvapnet: en luftvärnavdelning med tre tunga och två lätta batterier (Danzig), samt markpersonal (Danzig).

För övertransporten behövs fyra transportgrupper om tre-fyra fartyg i varje, för ankomst på dagen X fram till dagen X+6. Urlastningshamnarna är Mariehamn, Eckerö samt närliggande ankarplatser (Torpö). På platser där inga särskilda anläggningar finns behövs minst tolv marinfärjor (MFP) för landstigningen, dessa hålls i beredskap i baltiska hamnar. För säkring och eskortering över havet avsätts kryssarna Prinz Eugen och Admiral Scheer, skyddade av 6. Jagarflottiljen med fyra jagare och en torpedbåt. Deltagande flygstyrkor fastställs senare.

Detaljerna kring den påföljande ockupationen är ännu ofullständiga, men klart är att kommendanten över ”Sjöfästning Ålandsöarna” (Der Kommendant der Seefestung Aalandinseln) blir chefen för 416. ID generallöjtnant Kurt Pflieger. Av hans tjänsteinstruktion framgår att lokalbefolkningen skall behandlas korrekt och i viss mån hjälpsamt samt att enskilda soldaters eventuella våldshandlingar, rekvisitioner och plundringar skall straffas hårt. I praktiken kommer dock ålänningarna att isoleras, genom förbud mot resor och mot att lyssna på fientliga radiostationer, och genom att lokaltidningen censureras strängare.

Operationsplanen är givetvis strikt hemlig, men vissa antydningar har trots allt nått ut via diplomatiska källor. Därtill är planen ännu inte helt klar, varför utvecklingsarbetet fortsätter under nästa månad. Något datum för igångsättande finns heller inte, och är i hög grad beroende dels av Finlands kommande beslut och dels av Sveriges förmodade reaktion.

Radarplaner

Skilt från anfallsplanen planerar tyskarna även att installera storskalig radarutrustning på Åland: två stationära ”Würzburg Gigant” (antennen 7,4 m i diameter, räckvidd 70 km), två mobila ”Hohentzwiel”, samt en mobil ”Flum”, alla avsedda för sjö- och luftövervakning. Den 14 mars rapporterades att rekognosering av lämpliga uppställningsplatser redan borde ha inletts, och att syftet är att radartäckningen på den finska sidan behöver förstärkas för att skydda sjöfarten i Bottenhavet och i Finska vikens mynning. Man räknar med att få tillstånd till ”diskret” rekognosering på plats.

Text: Kenneth Gustavsson