September 1944 – del 1: Vapenstillestånd

Finland har brutit med Tyskland och slutit vapenstillestånd med Sovjetunionen. I enlighet med avtalet har en stor allierad – praktiken helrysk – kontrollkommission anlänt, med uppgift att övervaka att samtliga ryska krav följs till punkt och pricka. Samtidigt dras nu Finland in i krig mot Tyskland då landet tvingas att med våld driva ut de tyska styrkorna ur Lappland.

Nedanstående del 1 för september kommer främst att behandla hur det nya läget påverkat Åland i stort och smått, med några exempel. Del 2, som kommer inom några veckor, koncentreras på det ännu kvarstående tyska hotet mot Åland och den närmast demonstrativa tyska marina närvaron i Ålands hav.

Moskva

Som tidigare framgått hade statsledningen i slutet av augusti bestämt sig för att avsluta kriget, och den 2 september röstade riksdagen för att fredsförhandlingar skulle inledas med Sovjetunionen. Samma dag bröt man officiellt förbindelserna med Tyskland – vilket varit ett av Moskvas huvudkrav. Den 4 september kl. 07.00 inledde Finland sin vapenvila, och samma tid ett dygn senare gjorde Sovjetunionen det samma.

Den 7 september avreste en stor finländsk delegation till Moskva, där man fick vänta en vecka innan förhandlingarna startade. Från rysk sida ledde Molotov ordet, men vid sidan fanns även en liten brittisk delegation. Det handlade dock inte om reell fred utan om ett avtal om vapenstillestånd i väntan på en större fred i Europa. Villkoren var trots det hårda: återgång till 1940-års gräns; avväpning av kvarvarande tysk militär; demobilisering av armén; överlämning av Petsamo; samt ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar.

En obehaglig överraskning var att Molotov istället för Hangö som marinbas nu krävde Porkala väster om Helsingfors under 50 år. Kravet sände chockvågor genom regeringen – som i hemlighet gav delegationen fullmakt att istället erbjuda Åland. Förslaget tycks dock inte ha tagits upp, åtminstone inte formellt, då Molotov vägrade att överhuvudtaget diskutera Porkala.

Under slutförhandlingarna klubbades de enskilda artiklarna igenom i rask takt, utan någon hänsyn till finländska synpunkter eller motförslag. Frågan om Åland behandlades under artikel 9 sent på kvällen den 17 september och gällde endast texten: ”Det mellan Finland och de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund den 11 oktober 1940 uppgjorda fördraget angående Ålandsöarna, skall åter till fullo sättas i kraft”. Molotov frågade: ”Har Ni några invändningar mot artikel 9? Om inte, låt oss gå över till nästa artikel.” Det nya avtalet undertecknades vid 12-tiden den 19 september.

Mariehamn

Från finländsk sida har man försökt hålla försöket om att sälja ut Åland strikt hemlig, men uppgifter har redan läckt ut. Svenska UD informerades rätt omgående via legationen i Moskva och rykten har nu även börjat cirkulera i svensk press. Ålandstidningen har däremot inte kunnat publicera något på grund av censuren. Svenske konsuln i Mariehamn, KY Wendel, är dock som vanligt bra informerad. Enligt honom innebar fullmakten att i första hand erbjuda militära och marina baser på delar av Åland, bland annat på Kökar. Men om detta inte skulle accepteras, istället erbjuda hela Åland.

Wendel anger vidare att den lokala ledningen på Åland inför förhandlingarna i Moskva haft en ganska optimistisk syn på det egna politiska läget, och bedömt att Ålandsfrågan givetvis skulle behandlas vid en kommande stor fredsuppgörelse. De hårda villkoren i avtalet har därför blivit en djup besvikelse – och nyheten om de dolda direktiven har kommit som en veritabel bomb och ”framkallat en storm av bitterhet och förakt mot den finska regeringen som velat kasta ålänningarna i vargens gap”. Man betraktar det hela som ett förräderi inte bara mot Åland utan även mot Sverige. Klart är att allt detta kommer att få politiska konsekvenser såväl i förhållandet Åland - Finland som i förhållandet Finland - Sverige.

Demilitarisering

Som nämnts innebär avtalet för Ålands del att 1940-års Moskvafördrag åter satts i kraft, vilket i praktiken betyder demilitarisering under sovjetisk kontroll utgående från ett konsulat med stor personal i Mariehamn. Tillsvidare har dock ingenting hänt. Byggnadsarbetena vid kustforten har visserligen stoppats, men beredskapen är fortfarande hög. Detta särskilt efter att tyskarna den 15 september genomförde ett misslyckat landstigningsförsök på Hogland i Finska viken (”Tanne Ost”) – och uppgifter kom från marinledningen om att Åland stod näst på tur (”Tanne West”). Inom kort kommer därför ytterligare marktrupper att överföras till Åland (RP 3).

I det dagliga livet märks heller inga direkta förbättringar. Full mörkläggning gäller fortfarande nattetid i hela landskapet, och i Ålandstidningen har Länsstyrelsen annonserar om tiderna för oktober: kl. 18.30-05.30 under den första tiodagarsperioden och kl. 17.30-06.30 under den tredje. Samtidigt meddelar kommunernas folkförsörjningsnämnder att nya ransoneringskort för oktober månad finns att avhämta på respektive folkförsörjningskansli. Några direkta lättnader i det strikta systemet torde knappast vara att vänta inom överskådlig td.

För enskilda ålänningar har dock vapenstilleståndet inneburit direkta och konkreta förändringar. I det följande ges några exempel.

Tyska undersåtar

Avtalet innehåller krav på att civilpersoner i Finland med tyskt eller ungerskt medborgarskap omedelbart skall interneras (artikel 2). Det finns en färdig kvot med drygt 500 namngivna personer som skall fyllas, varav dock en del redan hunnit fly över till Sverige. I Statspolisen register gällande Åland finns följande antecknade: montören Leo Henrik Drajewsky i Mariehamn, familjen Grüssner i Saltvik om mor och fyra barn, samt familjen Pech i Finström om mor och två barn. Myndigheterna reagerade snabbt. Redan den 22 september sände bevakningsstationen på Stora Båtskär ut två man till Slätholm [Slätskär västern om Nåtö?], för att anhålla ”tysken Drajevski”, och föra honom till sjöpolisens kansli i Västra hamnen – varifrån han redan avförts till Åbo.

Enligt gällande praxis omfattar emellertid den nya regeln inte finlandsfödda mödrar med barn som innehar dubbelt medborgarskap, vilket för stunden räddar familjerna Grüssner och Pech. Frågan är dock hur länge – kvoten är inte fylld och ryssarna anklagar regeringen för att man låtit närmare 200 personer fly landet. Riksdagens utrikesutskott överväger därför att inom kort ändra reglerna så att även ett 70-tal kvinnor och lika många barn kan interneras. Återstår att se hur utgången blir.

Åländska sjömän

Brytningen med Tyskland har också haft direkta följder för de åländska sjömännen utomlands. Positivt är att de som i flera år suttit internerade i bland annat brittiska fångläger nu kommer att friges och ges tillåtelse att återvända hem. Motsatsen gäller däremot de sjömän som för tillfället befinner sig i tyskkontrollerade hamnar – och som nu plötsligt betraktas som fiender. Detta gäller särskilt de cirka 40 skutor och småfartyg som deltagit i den lönsamma trafiken längs norska kusten. Åtminstone 13 av dessa har åländska ägare och åländsk besättning. Skutorna har nu ställts under tysk bevakning, varvid besättningarna getts två alternativ: att antingen frivilligt ansluta sig till den tyska handelsflottan – eller interneras och föras till koncentrationsläger i Tyskland.

Några besättningar har visserligen lyckats fly och till fots ta sig över de norska fjällen till Sverige och därifrån hem. Flertalet har dock inte haft den möjligheten, och kommer enligt uppgift att nu överföras till Tyskland. Detsamma gäller de ålänningar som arbetar på större finländska fartyg i malmtrafik på Tyskland, fartyg som nu kvarhålls i tyska östersjöhamnar. I båda fallen går besättningarna en synnerligen oviss framtid till mötes.

Åländsk hjälp

Flottbasen på Porkala, som Ryssland nu får arrendera på 50 år (artikel 8), omfattar inte bara själva udden utan även hela kommunerna Kyrkslätt och Degerby samt smärre delar av Ingå, Sjundeå och Esbo, totalt 380 km2. De 7200 invånarna gavs 10 dagar för att evakuera sig själva och allt lösöre, inklusive boskap, foder och grödor. Byggnader måste däremot lämnas i ursprungligt skick. Att klara detta på så kort tid har krävt en stor hjälpinsats, och där har även Åland bidragit.

Totalt handlar det ett 50-tal ålänningar som deltagit i evakueringen, främst lottor men även några skyddskårister från Föglö och Sottunga. Det är oklart när de första åkte iväg, men fredagen den 22 september reste en andra kontingent om 12 mariehamnslottor, vilka vid hemkomsten berättade för Ålandstidningen om sina upplevelser. Under fem dagar hade de i och kring Kyrkslätt: vallat kor över gränslinjen längs hårt trafikerade vägar; tröskat vete och havre; tagit upp potatis; utrymt en butik; lastat ved på järnvägsvagnar; tömt en växthusanläggning; samt varit med och tömt några gårdar tillsammans med ägarna. Söndagen den 24 september deltog de även i den sista gudstjänsten i kyrkan i byn, med bröllop och begravning, innan kyrkan följande dag tömdes på alla inventarier.

Det här är dock inte första gången ålänningar frivilligt deltagit i hjälpinsatser på fastlandet. Hösten 1941 deltog ett drygt 60-tal män i skördearbete i trakten av Sordavala (”Ålands frivilliga arbetskår”), och våren 1942 deltog drygt 20 män i återuppbyggnadsarbeten i Hangötrakten (Bromarvkårerna). Senare på sommaren reste ett 100-tal kvinnor i omgångar för skördearbeten bland annat i västra Nyland.

Ryska flygare

Slutligen kan vi nämna ett märkligt exempel på det ändrade läget. På eftermiddagen den 25 september påträffades en gummibåt med tre ryska flygare vid Vikarskär i Kökars södra skärgård: yngre löjtnant Gusman Miftahudinov (chef), yngre löjtnant Gleb Lokalov och Jurij Aksinov, alla tre med smärre skador. Under eftermiddagen fördes de till fortet på Kalen där det framgick att de den 18 september med ett tvåmotorigt plan av typ A-20 ”Boston” attackerat två tyska fartyg nordväst om Ösel. Fartygen svarade med kraftig luftvärnseld, och efter träff i ena motorn tvingades man nödlanda långt ute på havet. Besättningen räddade sig i planets lilla gummibåt och under de följande dagarna rodde de norrut mot finska kusten – och hamnade slutligen på Kökar.

Följande natt fördes flygarna med båt till Åbo och vidare med bil till Helsingfors. Hade händelsen inträffat en månad tidigare hade de tre betraktats som krigsfångar, men nu var de istället fria att så fort som möjligt återvända till hemmabasen i Ryssland. Inför avfärden från Kökar skrev de ett personligen undertecknat brev om att de blivit mottagna och omskötta på bästa sätt. Brevet överlämnades till sektionschefen på Kökar, major von Behr, och kan vara bra att ha inför en likaså osäker framtid.

Kenneth Gustavsson