Ni vet de där böckerna som utstrålar något avgörande – de man fått i händerna vid ett vägskäl i livet och knappt vågar röra, men som ändå far med vart man än flyger. Det finns en helig diktsamling som legat orörd i min bokhylla i sex år. Utskriven på A4-papper, komplett med omslagsbild och allt, instucken i en grön plastficka. Knappt några nötta kanter trots multipla flyttar. Jag har aldrig riktigt vetat varför jag inte låtit den komma fram på så många år, men jag har alltid vetat varför den fått följa med till nästa plats jag kallat hem. En dag är rätt dag.

Den här gåtfulla diktsamlingen heter ”Gattet: sånger från barnasinnet” och förra helgen var det dags, det kändes. Den svenska författaren Åsa Nelvin (1951-1981), vars konstnärliga arv hann falla i glömska innan det återupptäcktes med stor kärlek på 2000-talet, påbörjade arbetet med ”Gattet” 1976 och tänkte att det skulle bli en självbiografisk romantrilogi. En inledande del skulle i alla fall skildra de egna barndomssomrarna hos släkten i Helsingborg, och minnena av den besynnerliga mostern skulle få bli centrala. Så efter flera års arbete med ”Gattet” insåg Åsa Nelvin något: hon hade skrivit berättelsen i fel form. Hon omarbetade den till lyrik och det färdiga manuskriptet skickades till Norstedts i april 1981. ”Gattet” såg slutligen bokhandlarnas ljus i september samma år – bara några veckor efter att Åsa Nelvin tagit sitt eget liv.

Diktsamlingen består av 41 numrerade dikter, vissa med tillhörande fördikter, och sex drömskildringar. Det är 1958 i efterkrigstidens Sverige och berättar gör sjuåriga Lisa, som upplever sin allra sista sommar innan skolan börjar hemma hos mormor och den neurotiska mostern Äster i arbetarkvarteren i Helsingborg – specifikt på och runt den smala gatan som kallas Gattet.

Här skildrar jaget, genom ganska vardagliga händelseförlopp, en såväl fysisk som social värld som tycks vild och burdus, som skaver och tränger sig på. Mycket är kroppsligt och obekvämt i både jaget och nyckelfigurerna: det är krämpor och övervikt, kiss och skit, skrik och våldsamheter – allt med den bredaste av Helsingborgsdialekter i fonden. Samtidigt finns där glimtar av något avgörande; hur man någonstans är synonym med platsen och hur man knappast vore någonting utan de tokar som formar en på vägen genom livet. ”Gattet” är en slags dagbok över barndomens ensamhet och tillhörighet, utanförskap och frihet; de där känslorna som aldrig riktigt lämnar en oavsett hur stor man växer sig.

Jag tror att ”Gattet” har hittat fram till många hjärtan genom att den är lika djupt subjektiv som brett universell. Vad gör en plats och dess mänskliga miljö med ens person egentligen? Minnena av dåtiden blir mer och mer nyckfulla ju längre tiden går och ter sig till slut som en sentimental saga, där bilder och ljud blandas samman med drömmar och längtan. I ”Gattet” är barnets ögonblicksbilder fladdriga, och liv pågår i konstant flöde trots att förfallet ligger som en slöja, ständigt närvarande. Skammen, obekvämligheten i den egna kroppen och världen, de ängsliga mötena med vuxensfären – det är som om det är rötmånad hela tiden. Och det är här är jag vill återkomma till hur ”Gattet” plötsligt fanns i mina händer.

Jag hade just tagit studenten, var lika liten som stor, lika orolig som kaxig, och stod vid ett vägskäl – precis som Lisa står inför en stor förändring i sitt liv. Vägskälet visade sig även i litteraturen jag sökte mig till: jag skulle flytta till London till hösten och efterlyste både ”Gattet” och Jack Kerouacs ”On the road” (förstås) som lektyr till äventyret. Det här var på den tiden då ”Gattet” var svår att få tag på och verkligen tycktes vara en hemlig liten bok. Det var förstås min gamle vän Igge Holmberg som hörde av sig. Jag sprang över Mariehamns gator, ner till sossarnas kontor. Där satt han och väntade med kaffe och den berömda plastfickan med utskrifterna.

Liksom Lisa och hennes relation till Gattet var jag helt avhängig Mariehamn på den tiden. Jag kände, på gott och ont, att Gud satt mig på jorden för att förvalta den lilla underfundiga hamnstaden, precis som den svenska komikern Ina Lundström blivit tilldelad Majorna eller dokumentärfilmaren Clara Bodén tagit Jämtland under sina vingar. Kanske blir man aldrig kvitt platsen. Åsa Nelvin skriver:

”tjärfingrar, nikotinnaglar, aborter, hudsprickor, och alla nedgångna solar – alla de som minns sin barndom som siluetter av lyftkranar, punkterade hyreshuskroppar, övermålade himlar, och bara det kosmiskt kvarvarande matoset, som verkligt, tredimensionellt, och ljudet av ringklockorna som man kan höra ännu tjugo år efteråt, plötsligt, mitt på gatan, och minnas hur man såg på tv:n inne hos grannen, hopkurade på golvet, öra mot öra, som råttfoster.”

Jag vet inte hur långt Åsa Nelvin kom i att frigöra sig från Gattet. Hela samlingen känns som när man tar tåget från centralstationen och far ut genom staden, ser allt svischa förbi i farten. I slutet av samlingen packar också Lisa sin väska och åker hem efter den sista verkliga barnasommaren: ”Gattet bleknar bakom mig, vitnar med ett svagt fräsande. Och i varje sekund upphör mitt liv och deras. Det är bråttom nu. Mot mig blåser halva kosmos, stora block av framtid”.

Men den fysiska förflyttningen säkrar ju aldrig förändring, och kanske är man alltid betydligt mer lik sin tilldelade plats och dess folk än vad man vill tro – något som också vilar som en undertext samlingen igenom.

Själv levde jag till slut ut de mest akuta känslorna kring Mariehamn, Åland och de plågoandar som bara den som flyttat från sitt barndomshem känner till. Vem vet om Åsa Nelvin någonsin gjorde det, men var ändå ”Gattet” ett sätt för henne att skapa rätsida på sitt eget liv? I så fall förstår jag henne. Precis som hon tvingades vända upp och ner på formen för att slutligen hitta rätt, slutar man själv aldrig pussla med minnena och skriva om sin egen historia. Det är som ett litet smärtande glansbildsalbum;

”Mitt hjärta skall krossas och mitt bröst kommer att bli mycket rymligare. Jag blir som en kyrka inuti.”