Tage Wilén var en portalfigur i åländsk konst. Genom sin tidiga produktion blev han rentav folkkär, tack vare humorn som alltid var en väsentlig del av hans minnesbilder från ungdomens Åland. Svårare hade han att nå fram till den stora publiken när han under de senaste decennierna koncentrerade sig på existentiella, närmast filosofiska motiv med utgångspunkt i olika religioners syn på fred, kärlek, lidande, hat. Det handlade om myter och trosföreställningar. Om att vara människa, helt enkelt.
Målningarna formades till små berättelser om stora ting i vår gåtfulla tillvaro. Typiskt nog gav han sin enda, mycket personliga prosabok titeln ”Livets galna cirkus” (2020).
Egensinne
När jag öppningstalade vid Tage Wiléns magnifika utställning i Ålands konstmuseum sommaren 2018 försökte jag ringa in det centrala i detta märkliga konstnärskap. Och jag började med det egensinniga, som i hans fall parades med en stark ödmjukhet.
Det är länge sedan han etablerade sig i åländskt konstliv; själv gjorde jag en av mina första intervjuer som ungt journalistfrö i den Wilénska ateljén i Eckerö under tidigt 70-tal. Då hade han återkommit till hembygden efter studieåren i Sverige och blev snabbt framgångsrik. Det publika genombrottet kom med de monumentala målningarna i Självstyrelsegården. I min biografiska text för ”Uppslagsverket Finland” kallade jag honom rentav för något av en åländsk nationalmålare.
Men man kunde sannerligen inte anklaga Tage Wilén för att framhäva sig själv. Det var långa pauser mellan separatutställningarna. Visst har han glimtat till på olika samlingsutställningar här och där, men i de snabba klippens tid är det lätt hänt att de konstnärer som inte ständigt visar upp sin produktion sjunker in i glömska.
Folklig – och mycket mer
Det brukar sägas att Wiléns konst är folklig, burlesk, rolig och humoristisk, halvt naivistisk med sina frodiga gestalter, stiliserade blommor och uppdykande djur. Penseldragen är breda. Färgerna starka. I det avseendet är han en åländsk motsvarighet till den svenske mästaren Bror Hjorth. Delvis stämmer det förstås. Minnen från barndomens Eckerö med bygdens alla personligheter gav hans tidiga alster en särskild värme. Men epitet folklig blir ändå en ganska ytlig beskrivning. Man kan le medkännande eller överseende åt många av figurerna på målningarna och de under oändlig möda framhuggna trärelieferna. Människans girighet och till synes gränslösa förmåga att förstöra den natur som hon är en del av blir ibland nästan komisk mitt i tragiken.
Finns det över huvud taget ett ljus i denna tunnel?
Räds inte mörkret
Jag har uttryckt det så att Tage Wilén inte var rädd för mörkret men alltid på spaning efter ljuset, som också kan uttydas som drömmen om fred, kärlek och försoning i en hård värld. Ibland slog han följe med moderna ikoner som Bob Dylan och Moder Teresa. Till och med Kubas ledare Fidel Castro har en plats, kanske mest för att han visuellt sett var en så fängslande person. Någon kanske tycker att de religiösa stämningarna dominerar i Wiléns sena verk; här finns gott om predikare och profeter. Ett av de grafiska bladen porträtterar ”solsångaren” Franciskus av Assisi.
En av mina absoluta favoriter är målningen ”Till Jerusalem”, där Jesus på sin åsna rider in i den heliga staden till folkets glädje. En hög visa till de positiva värden som ändå finns.
Så kunde det vara – och vi behöver den drömmen. Men precis som när tavlan visades 2018 är det i dag omöjligt att inte associera till det som sker i nuets Israel/Palestina, där medmänniskor mejas ner i Gaza och hatets retorik flödar på båda sidor i en kamp där ingen lösning kan skönjas.
Gestaltar idéer
Utan att någonsin förfalla till ett ytligt budskap var Tage Wilén en gestaltare av idéer. Bilderna byggs upp kring en tanke, som kan stråla ut i olika riktningar men har kvar sin kärna. I den meningen var han en konstens filosof, som ställde betraktaren inför utmanande frågor. Jag satt för några år sedan under många timmar i hans ateljé, där målning efter målning talade om att söka ett andligt språk i konstens form. Det var fascinerande – och lärorikt.
Vi ska alltså akta oss för att invaggas i någon sorts klatschig entydighet när vi ser Tage Wiléns konst. Inte minst mot den bakgrunden är det spännande att låta sig omfamnas av hans stora abstrakta svit ”Enhet”, fyra målningar som låter grundfärgernas ljus spridas i rummet. Vad ska vi associera till? De stora världsreligionerna, årstiderna, människans åldrar? Kanske allt på en och samma gång. För mig uttrycker de framför allt en existentiell komplexitet som utmynnar i begrundan av tillvarons väsen.
Det är hemligheten med Tage Wiléns konst: att den ständigt vidgas och öppnas mot nya rymder. Och i centrum finns alltid en stillhet, en tystnad för betraktaren att fylla med liv.
Gustaf Widén
