Hela sommaren tillbringar jag vid norra polcirkeln. Ena halvan 350 kilometer norr om den och långt bort från min vanliga adress. Andra halvan med att korsa den fram och tillbaka med min Mazda 323.F från -98 i en region som ligger nära mitt hem, både geografiskt och kulturellt.
Mötena, vyerna och eskapaderna är fantastiska. Men ett litet, litet hål bildas i mig under de två månaderna. Jag ser vänner och familjer i Qeqertarsuaqs hamn: de träffas på kajen och beundrar den tjocka, glansiga sälen som några av ortsborna kommit hem med i motorbåten. Stora leenden, bullriga skratt. Samhörighet. Valarna i havet utanför liksom slickar sig mot de stora isbergen – de vill vältra sig precis i de vattnen och ingen annanstans.
Jag ser renhjordarna i Norrbottens inland och tänker på alla byarna som nyss genomfört kalvmärkningar som varit lika delar långa och slitiga som kärleksfulla och livsviktiga. Epa-traktorerna med snuskiga bumper stickers; överfulla bilbingospel under snötäckta toppar. Lustiga fjällripor och köbildning till surströmming och kräftfiskekort.
Jag längtar hem. Inte bort från de här platserna, men till mina egna rötter. Min vän Elin säger att det att bli 25 och få en färdigutvecklad frontallob är att sluta fly från sitt eget liv. Tonårshjärnan har ersatts av förnuft och förstånd. Kanske är det därför min äventyrslystnad kantas av en sorg över att bara nästan känna tillhörighet på de platser som blir mina hem för en månad i taget.
En dag ska jag hur som helst hälsa på mina vänner som jobbar som stugvärdar på Aktsestugan, precis vid porten till det vidunderliga Sarek. Att besöka bergen brukar hjälpa när jag längtar efter en odefinierbar famn att vaggas i. På vägen till stugan genom den sensommarvåta fjällurskogen träffar jag en mamma och hennes son. De är från Malax i Österbotten och jag berättar med stolthet att min släkt härstammar från Pörtom. ”Från Malax- eller Närpes-sidan?”, frågar mamman. Jag skäms när jag inte kan svara.
Så fortlöper mitt dygn i fjällen och vi stöter på varandra igen under en topptur till Skierfe, liksom på båten över Lájtávrre på väg tillbaka till civilisationen. Mamman kan inte hålla sig och frågar vad jag heter mer än Norah. Hon landar i en överraskad min när jag svarar. För mitt efternamn, det bar även hennes farmor. En värmelampa tänds i mig. Vi inser att vi är släkt, på ett eller annat sätt, och vi har förenats intill ett av Sveriges naturunder. Jag är välkommen till ”villan” när som helst och vi byter nummer. Lägger till varandra på Facebook. Vi sparar varandra i hjärtat, på något sätt.
Ibland tar det en evighet att förstå sin egen plats på jorden. Men när man minst anar det kan en av många små poletter trilla ner.